barnen ifrån frostmofjället
barnen ifrån frostmofjället
Laura Fitinghoff
I somras, när värmeböljan var som obarmhärtigast, letade jag upp mitt gamla exemplar av barnen ifrån frostmojället. Gammal och gammal, mitt exemplar är från åttiotalet och har varsamt fått en ny språkdräkt. Dialekten är borta och vissa skildringar av exempelvis katekesen är borta. För den som, liksom jag, helst läser något läsbart men som undrar vad man missar finns texten i sin helhet på projekt runeberg.
När föräldrarna dör bestämmer sig de sju barnen från frostmofjället att ge sig av på vandring istället för att hamna på fattighuset. Det märks att LF har velat skriva en skildring som idealiserar barnen - trots att de befinner sig på vandring, trots att det är kallt och eländigt, förlorar de aldrig sin tro och upphör aldrig att vara artiga. Två saker berör mig speciellt. För det första är barnen så små! En av mellanpojkarna, som det ställs ganska höga krav på, är inte äldre än min son. Då berör boken mig - vilken tur jag har som kan ge mitt barn ett bättre liv! Den andra saken är vad vl de tas om hand - det är svårt att tänka sig att sju små barn skulle på motsvarande sätt gå runt och tigga (även om LF aldrig skulle använda det ordet) och att det var så självklart att inte neka mat och husrum! Hundra år sedan boken skrevs - det har hänt mycket på de hundra åren.
Laura Fitinghoff
I somras, när värmeböljan var som obarmhärtigast, letade jag upp mitt gamla exemplar av barnen ifrån frostmojället. Gammal och gammal, mitt exemplar är från åttiotalet och har varsamt fått en ny språkdräkt. Dialekten är borta och vissa skildringar av exempelvis katekesen är borta. För den som, liksom jag, helst läser något läsbart men som undrar vad man missar finns texten i sin helhet på projekt runeberg.
När föräldrarna dör bestämmer sig de sju barnen från frostmofjället att ge sig av på vandring istället för att hamna på fattighuset. Det märks att LF har velat skriva en skildring som idealiserar barnen - trots att de befinner sig på vandring, trots att det är kallt och eländigt, förlorar de aldrig sin tro och upphör aldrig att vara artiga. Två saker berör mig speciellt. För det första är barnen så små! En av mellanpojkarna, som det ställs ganska höga krav på, är inte äldre än min son. Då berör boken mig - vilken tur jag har som kan ge mitt barn ett bättre liv! Den andra saken är vad vl de tas om hand - det är svårt att tänka sig att sju små barn skulle på motsvarande sätt gå runt och tigga (även om LF aldrig skulle använda det ordet) och att det var så självklart att inte neka mat och husrum! Hundra år sedan boken skrevs - det har hänt mycket på de hundra åren.
On Chesil beach
On Chesil beach
Ian McEwan
Jag har läst så mycket om den här boken. Ramhistorien är så enkel - en ung kvinna och en ung man gifter sig och ska tillbringa bröllopsnatten på ett hotell på Chesil beach. De har aldrig haft sex, och långsamt, plågsamt långsamt, byggs förväntningen respektive skräcken upp. De kan inte kommunicera med varandra och jag, som läsare, vrider på mig. Jag anar ju hur det ska gå.... IM varvar Florence tankar med Edwards tankar med tillbakablickar. Han är så skicklig att man förstår dem båda så innerligt väl.
Trots det gillade jag inte riktigt boken. Jag tror att jag kanske läste den för fort, kanske levde jag mig in i den för mycket. Kanske läste jag den helt enkelt vid fel tidpunkt i livet.
Ian McEwan
Jag har läst så mycket om den här boken. Ramhistorien är så enkel - en ung kvinna och en ung man gifter sig och ska tillbringa bröllopsnatten på ett hotell på Chesil beach. De har aldrig haft sex, och långsamt, plågsamt långsamt, byggs förväntningen respektive skräcken upp. De kan inte kommunicera med varandra och jag, som läsare, vrider på mig. Jag anar ju hur det ska gå.... IM varvar Florence tankar med Edwards tankar med tillbakablickar. Han är så skicklig att man förstår dem båda så innerligt väl.
Trots det gillade jag inte riktigt boken. Jag tror att jag kanske läste den för fort, kanske levde jag mig in i den för mycket. Kanske läste jag den helt enkelt vid fel tidpunkt i livet.
Kinesen
Kinesen
Henning Mankell
Detta är en riktig pageturner. Det är en deckare, men med en lite annorlunda uppbyggnad. Själva mordgåtan är lika otäck som raffinerad: i en ångerländsk by hittas alla invånare utan tre mördade en morgon. Skorstenarna hade slutat ryka. Men varför var de mördade? Boken är en jakt på, och utveckling av, ett annorlunda motiv. HK väljer att dela upp boken i olika delar: en del som är förlagd till Sverige (Huddiksvall och Helsingborg), en som är förlagd till ett förflutet USA, en tredje del utspelar sig i ett förflutet Kina, den sista delen i ett nutida Kina. Detta grepp irriterar mig. Jag längtar tillbaka till Huddiksvall, vill följa fler av trådarna därifrån. HK vågar också låta bli att knyta ihop hela säcken på slutet. Jag kommer på mig själv med att, flera dagar efter att jag läst färdigt boken, undra vad som hände med x eller y.
Ibland när jag ser en skräckfilm kan jag sitta i soffan och, i en blandning av upphetsning och irritation, fundera på varför huvudpersonen nödvändigtvis måste återvända in i det tomma huset eller gå ut ensam när det är så uppenbart att det inte alls blir bra så. Samma sak tänker jag gång på gång vad gäller vår huvudperson, den medelålders domaren Birgitta Roslin. Gång på gång sticker hon iväg utan att berätta för andra vad hon kommit på eller vart hon ska, väljer att göra saker själv istället för att tala om för myndigheterna och så vidare. Ett lite för enkelt trick för att utsätta henne för fara och läsaren att läsa vidare.
En sista sak: MK gör karaktärsbeskrivningen enkel för sig. Han ger varje person precis tillräckligt många egenskaper för att de inte ska bli pappfigurer, men inte tillräckligt för att de ska bli komplexa, intressanta.
Henning Mankell
Detta är en riktig pageturner. Det är en deckare, men med en lite annorlunda uppbyggnad. Själva mordgåtan är lika otäck som raffinerad: i en ångerländsk by hittas alla invånare utan tre mördade en morgon. Skorstenarna hade slutat ryka. Men varför var de mördade? Boken är en jakt på, och utveckling av, ett annorlunda motiv. HK väljer att dela upp boken i olika delar: en del som är förlagd till Sverige (Huddiksvall och Helsingborg), en som är förlagd till ett förflutet USA, en tredje del utspelar sig i ett förflutet Kina, den sista delen i ett nutida Kina. Detta grepp irriterar mig. Jag längtar tillbaka till Huddiksvall, vill följa fler av trådarna därifrån. HK vågar också låta bli att knyta ihop hela säcken på slutet. Jag kommer på mig själv med att, flera dagar efter att jag läst färdigt boken, undra vad som hände med x eller y.
Ibland när jag ser en skräckfilm kan jag sitta i soffan och, i en blandning av upphetsning och irritation, fundera på varför huvudpersonen nödvändigtvis måste återvända in i det tomma huset eller gå ut ensam när det är så uppenbart att det inte alls blir bra så. Samma sak tänker jag gång på gång vad gäller vår huvudperson, den medelålders domaren Birgitta Roslin. Gång på gång sticker hon iväg utan att berätta för andra vad hon kommit på eller vart hon ska, väljer att göra saker själv istället för att tala om för myndigheterna och så vidare. Ett lite för enkelt trick för att utsätta henne för fara och läsaren att läsa vidare.
En sista sak: MK gör karaktärsbeskrivningen enkel för sig. Han ger varje person precis tillräckligt många egenskaper för att de inte ska bli pappfigurer, men inte tillräckligt för att de ska bli komplexa, intressanta.
Hemlagat som present
Hemlagat som present
Anneli Bokemyr
Såna här böcker köper jag med jämna mellanrum. De är utmärkta hyllvärmare. Fast just den här tror jag faktiskt att jag kommer att ha nytta av. Boken innehåller ett antal recept på saker man kan laga själv och sedan ge bort. Jag är svag för det. Jag gillar att ge bort saker jag gjort själv. Alla recept i den här boken är inte riktigt av den karaktären att jag skulle ge bort resultatet. Men det som verkligen, verkligen lyfter boken är att man dessutom beskriver hur man kan förpacka det man gjort själv! Altlså, hur kan man utsmycka en kakburk eller glasburk så den känns lite finare? Är man, som jag, pysslig (vilket jobbigt ord! Ordet pysslig är liksom nedvärderande i sig självt! Jag önskar att det funnits ett bättre ord!) av sig, är detta ett bra val.
Anneli Bokemyr
Såna här böcker köper jag med jämna mellanrum. De är utmärkta hyllvärmare. Fast just den här tror jag faktiskt att jag kommer att ha nytta av. Boken innehåller ett antal recept på saker man kan laga själv och sedan ge bort. Jag är svag för det. Jag gillar att ge bort saker jag gjort själv. Alla recept i den här boken är inte riktigt av den karaktären att jag skulle ge bort resultatet. Men det som verkligen, verkligen lyfter boken är att man dessutom beskriver hur man kan förpacka det man gjort själv! Altlså, hur kan man utsmycka en kakburk eller glasburk så den känns lite finare? Är man, som jag, pysslig (vilket jobbigt ord! Ordet pysslig är liksom nedvärderande i sig självt! Jag önskar att det funnits ett bättre ord!) av sig, är detta ett bra val.
Möte med Rama
Möte med Rama
Arthur C Clarke
Detta är en riktigt bra SF av den gamla skolan!
Man upptäcker en asteriod som närmar sig jorden och skickar dit ett rymdskepp för att undersöka den. Man har inte mycket tid på sig, för asterioden, som döps till Rama efter en indisk gud, kommer snart att komma för nära jorden. Asterioden visar sig var en cylinder och besättningen på rymdskeppet tar sig in i den och undersöker den invändigt. Man får glimtar av ett främmande folk och en främmande värld, men Rama behåller de flesta av sina hemligheter. Just denna frustration, man har ont om tid på sig och att Rama inte avslöjar nästan någonting av sina hemligheter, gör boken så bra.
När man läser SF av den gamla skolan kan man fundera på hur man ser på framtiden. Många - de flesta framtidsbeskrivningar innehåller av nödvändighet en viss extrapolering av nutiden. Delvis är det just dessa extrapoleringar som gör att en framtidsbeskrivning åråldrig efter ett tag. En andra observation är vilka saker i framtiden man väljer att fokusera på. Varför är det just rymden som gäller? Och då så mycket rymdskepp? Och var, var är kvinnorna! (Och här kommer väl alla SF-kännare att säga Ursula LeGuin, men detta är en författare, och på så sätt nästintill ett alibi, för de flesta andra författare har liksom glömt bort kvinnorna). Boken möte med Rama innehåller få kvinnor, mest framträdande är skeppsläkaren, och ett par beskrivningar av henne får mig nästan att stöna av irritation. Det är som om hon antingen får vara kvinna eller kompetent. Men inte båda sakerna samtidigt! Att vara kvinna är uppenbarligen en stor nackdel i framtiden.
Arthur C Clarke
Detta är en riktigt bra SF av den gamla skolan!
Man upptäcker en asteriod som närmar sig jorden och skickar dit ett rymdskepp för att undersöka den. Man har inte mycket tid på sig, för asterioden, som döps till Rama efter en indisk gud, kommer snart att komma för nära jorden. Asterioden visar sig var en cylinder och besättningen på rymdskeppet tar sig in i den och undersöker den invändigt. Man får glimtar av ett främmande folk och en främmande värld, men Rama behåller de flesta av sina hemligheter. Just denna frustration, man har ont om tid på sig och att Rama inte avslöjar nästan någonting av sina hemligheter, gör boken så bra.
När man läser SF av den gamla skolan kan man fundera på hur man ser på framtiden. Många - de flesta framtidsbeskrivningar innehåller av nödvändighet en viss extrapolering av nutiden. Delvis är det just dessa extrapoleringar som gör att en framtidsbeskrivning åråldrig efter ett tag. En andra observation är vilka saker i framtiden man väljer att fokusera på. Varför är det just rymden som gäller? Och då så mycket rymdskepp? Och var, var är kvinnorna! (Och här kommer väl alla SF-kännare att säga Ursula LeGuin, men detta är en författare, och på så sätt nästintill ett alibi, för de flesta andra författare har liksom glömt bort kvinnorna). Boken möte med Rama innehåller få kvinnor, mest framträdande är skeppsläkaren, och ett par beskrivningar av henne får mig nästan att stöna av irritation. Det är som om hon antingen får vara kvinna eller kompetent. Men inte båda sakerna samtidigt! Att vara kvinna är uppenbarligen en stor nackdel i framtiden.
expedition till Mars
Expedition till Mars
Arthur Clarke
En härlig, gammal inbunden SF-bok, en av de här med gul ram. Detta är verkligen barndomsminnen!
Tidigare under våren läste jag möte med Rama av samma författare och blev mycket positivt förvånad. Den var så bra! Jag tänker ofta på den fortfarande, hur en sådan värld fungerar.
Den här boken är skriven av samma författare men inte alls lika bra. Inte bra alls, faktiskt. Den yttre handlingen är enkelt beskriven: SF-författare får chansen att åka till Mars som förste kommersielle resenären. Resan är lång och han hinner lära känna besättningen på sex personer, bland annat den unge Jimmy som han har oanade kopplingar till. Väl framme på Mars efter tre månader upptäcker han att kolonin är ganska liten men efter hand börjar han identifiera sig alltmer med kolonisör-tillvaron. Han upptäcker urinvånare på Mars och bestämmer sig för att stanna kvar och leda kolonins propaganda-avdelning.
Det är väl egentligen inget fel på själva plotten. Men det är så urbota tråkigt beskrivet! Jag förmodar att det är en talang att kunna skriva hur tråkigt det är att åka rymdskepp, men det händer inget i boken! Det finns inget som driver handlingen framåt och titt som tätt tar teknikbeskrivningar över. Nej, läs möte med Rama istället!
Arthur Clarke
En härlig, gammal inbunden SF-bok, en av de här med gul ram. Detta är verkligen barndomsminnen!
Tidigare under våren läste jag möte med Rama av samma författare och blev mycket positivt förvånad. Den var så bra! Jag tänker ofta på den fortfarande, hur en sådan värld fungerar.
Den här boken är skriven av samma författare men inte alls lika bra. Inte bra alls, faktiskt. Den yttre handlingen är enkelt beskriven: SF-författare får chansen att åka till Mars som förste kommersielle resenären. Resan är lång och han hinner lära känna besättningen på sex personer, bland annat den unge Jimmy som han har oanade kopplingar till. Väl framme på Mars efter tre månader upptäcker han att kolonin är ganska liten men efter hand börjar han identifiera sig alltmer med kolonisör-tillvaron. Han upptäcker urinvånare på Mars och bestämmer sig för att stanna kvar och leda kolonins propaganda-avdelning.
Det är väl egentligen inget fel på själva plotten. Men det är så urbota tråkigt beskrivet! Jag förmodar att det är en talang att kunna skriva hur tråkigt det är att åka rymdskepp, men det händer inget i boken! Det finns inget som driver handlingen framåt och titt som tätt tar teknikbeskrivningar över. Nej, läs möte med Rama istället!
Och världen skälvde
Och världen skälvde
Ayn Rand
Förslag på alternativa titlar:
Utan företagsbyggare stannar Amerika
Prometeus säger upp sig
Nu har jag läst ut hela boken. 1217 sidor pytteliten text. Jag tycker inte om boken, eller rättare sagt det budskap som AR försöker nöta in. Men innan jag går in på varför, skulle jag lite kort vilja redogöra för bokens innehåll. Det här inlägget kommer att innehålla massor med spoilers, vilket jag tror gör mindre, för jag tror inte det är många som orkar igenom hela den här boken. Och de som gör det, är nog inte primärt intresserade av hur det slutar.
Handlingen i ett nötskal
Vi befinner oss i ett USA som vi nästan känner igen. Den omgivande världen består i stort sett av folkrepubliker (=kommunistiska stater). USA befinner sig i en djup depression med en hög arbetslöshet och ett vikande företagsklimat. Näringslivet faller sönder I en accelererande hastighet och politikerna hjälper till att försvåra för näringslivet - inte av ont uppsåt utan för att man tror på principen att fördela efter behov och inte efter arbetsinsats. En efter en faller centrala industribranscher allteftersom staten gjort det omöjligt att verka där. Företagsbyggarna bara försvinner och efter ett tag blir det svårt att få tag på människor som tänker, som är beredda att ta ansvar, som inte bara skyller ifrån sig.
Vi anar tidigt att det ligger något bakom företagsbyggar-försvinnandena. Efter ungefär en tredjedel av boken förstår vi att det har att göra med det gängse uttrycket för hopplöshet "vem är John Galt". John Galt har, tillsammans med likasinnande, köpt sig en dal i Klippiga bergen som inte syns på kartorna och där byggt upp girighetens Atlantis. De sätter press på staten och kanske framförallt näringslivet för att få näringslivet att falla samman, och allteftersom företagsbyggarna ger upp rekryteras de till Atlantis. Vår huvudperson, tågmagnaten Dagny Taggart, står emot och vill inte sluta slåss för sitt älskade Taggart Transcontinental. Efter tolv års kamp har Atlantis-borna vunnit och slagit civilisationen i spillror: järnvägarna är utbytta mot enstaka prärievagnar. Dagny Taggart sluter sig till Atlantisborna och planerna på att bygga på USA på nytt tar form.
Boken är på så sätt en dystopi med inlägg av en utopi (skildringen av Atlantis). Den utopiska biten är faktiskt bara tråkig: hon använder större delen av den textmassan till att låta Atlantis-invånarna tala om varför de förkastat resten av världen.
Rands budskap
AR är inte primärt intresserad av att skriva en roman. Hon vill föra fram, och förklara, sin filosofi genom en skönlitterär applikation. Det är en viss skillnad, det. Om man ska i en mening sammanfatta vad det budskapet är, kan man citera den ed Atlantis bosättare (jag vägrar skriva medborgare) måste svära:
"jag svär att jag aldrig kommer att leva för någon annan människas skull, inte heller begära att någon annan människa ska leva för min skull" (sid 1186)
Läs meningen en gång till och fundera på implikationerna av detta. Detta är extrem individualism. Det är en individualism som sträcker sig långt bortanför economic man, som får Robert Nizick att kännas riktigt kollektivistisk. Här är inte frågan om människan i grund är individualistisk eller social, egoistisk eller altruistisk. Här ses det altruistiska som omoraliskt. Ett annat citat kan användas för att peka på detta, en kort dialog mellan några av våra huvudpersoner.
"Om du förstår att jag handlade för min egen skull, förstår du att det inte behövs någon tacksamhet"
"Jag ska svara dig med samma ord som du sa till mig, sade Galt. Det är vad jag tackar dig för" (sid 1205)
ARs filosofi sträcker sig även in i det vetenskapsfilosofiska området. Hon anser att det finns en objektiv sanning, och alltså även objektiva moralregler att leva efter. Hon raljerar mycket över relativistiska sätt att betrakta världen. Det finns inga målkonfilkter i hennes sätt att resonera. Pengar går före allt. När Dagny först kommer till Atlantis hyr de en bil och kör runt. Men om någon skulle dö om han inte fick bilen? AR gör det lätt för sig genom att inte ta på allvar och skildra dylika målkonfilkter.
Som jag tolkar AR är det viktigaste hon människan hennes drivkraft. Talang ska belönas och man ska fördela efter förtjänst, inte efter behov, vilket, i hennes tolkning, står i motsats till välfärdssamhället. Inkomstskatt, exempelvis, är stöld. Samtidigt förespråkar hon rättsväsende och krigsmaskineri, men hur dessa ska finansieras går hon inte in på. Hennes syn på lagstiftning framgår av den mening hon låter en av huvudpersonerna lägga till i den amerikanska konstitutionen:
"kongressen skall icke införa någon lag som inskränker friheten att producera och bedriva handel..." (sidan 1216)
Ser vi på denna formulering (och betänk då att AR vill placera den i en konstitution - vilka tolkningsmöjligheter! Mamma mia!) kan vi snabbt inse att det finns inte möjlighet att stifta anti-trustlagar, miljöskyddslagar eller upprätthålla mänskliga rättigheter (betänk exemeplvis barnarbete - att förbjuda barnarbete inskränker ju företagarens rätt att producera, eller hur?). Hon väljer också att poängtera friheten i detta - inte nyttan till exempel. Frihet för vem?
För den som är intresserad av hennes budskap finns det samlat i ett över femtio sidor långt tal, insprängt i texten, nämligen det tal John Galt håller till nationen. Sidorna 1051-1114 innehåller en sammanfattning av allt hon vill säga.
...och hur hon för fram det
som ni märker är jag mycket kritisk till ARs budskap, även om jag uppskattar delar av boken - som en genomtänkt dystopisk berättelse. Efter ett tag börjar jag också lägga märke till vilka tekniker AR använder för att föra fram sitt budskap. Jag tänkte att jag skulle försöka lista dem.
1. upprepning - droppen som urholkar stenen. Boken är tjock. Storyn räcker egentligen bara till en fjärdedel så många sidor. Resten är långa monologer där huvudpersonerna klankar ned på samhället. AR nöter helt enkelt in sitt budskap.
2. dikotomisering. I ARs skildring är det allt eller inget. Antingen en fri marknadsekonomi (som för övrigt tycks vara centrerad kring stora industrimagneter, inte kring små entreprenörer) eller en civilisation i förfall. Att Atlantis-anhängarna aktivt går in och förstör ett samhälle räknas dem inte till last. Lite grann efter parollen är ni inte med mig är ni mot mig läggs boken upp.
3. tendensiösa skildringar. Det går sällan att ta fel på hur AR vill att vi ska uppfatta en person eller en händelse. Och det måste vara bekvämt att leva i en värld där det efter människors ansiktsuttryck, röst och sätt att röra sig, lätt kan avgöra vilken sorts människa det är. Om man någonsin skulle hamna i ARs Amerika ska man vara mycket försiktig med människor med hängande underläpp och gnällig röst. (Se även mitt inlägg om detta.) Detta är samma trick jag uppmärksammat i samband med min läsning av Mary, Lou.
4. känslo-pjuck. En viktig grundsats är att människan ska styras av sitt intellekt, inte av sina känslor. Framförallt i början av boken skildras våra huvudpersoners ansikten som "orörliga". Och, läs citatet nedan, vem tror att AR här försöker vädja till vårt intellekt? Nej, värre banal smörja får man leta efter:
"Någonstans, tänkte han, fanns pojkens mor som hade darrat av beskyddande ömhet över hans första vacklande steg när hon lärde honom gå, som hade mätt upp barnmedicin åt honom med en juvelerares minutiösa noggrannhet, som slaviskt följt vetenskapens senaste ord om hans diet och hygien, skyddat hans späda kropp mot baciller - och sedan sänt honom att förvandlas till en plågad neurotiker av de människor som lärt honom att han inte hade något intellekt och aldrig fick försöka tänka" (sidan 1035)
AR låter inte oss som läsare ta ställning till vad vi tycker. För säkerhets skull skriver hon oss det på näsan.
5. raljerande allsmäktighet. AR utnyttjar sin ställning som allsmäktig berättare för att låta historien fortlöpa på det sätt som främjar hennes egna intressen. Exempelvis när hungersnöd hotar i USA, och skörden blivit rekordstor i Minnesota, låter hon politikerna av vänskapsskäl dirigera om alla godsvagnar till Louisiana där "morsan" Chalmers låtit odla sojabönor - vilket hon anser vara mer näringsrikt. Summan av kardemumman är att skörden i Minnesota ruttnar bort. Och att sojabönorna skördas för tidigt och möglar bort. Ingenting politikerna gör slår väl ut. AR lägger historien - och karaktärerna - till rätta.
litet försök till analys
Den här distopin utgavs på femtiotalet. Det innebär att den kom två decennier efter a brave new world, ett decennium efter 1984 och ett par år efter Farenheit 451. De tre ovanstående liknar varandra i kritiken av ett totaltitärt samhälle där blandannat yttrandefriheten är kringskuren. Alla tre kan jag se som en reaktion - och rädsla för - kommunismen. Även och världen skälvde är en reaktion mot kommunismen, men AR har inte valt det totaltitära samhället som utgångspunkt. Utgångspunkten är istället äganderätten och inskränkningarna i denna. Med detta som fokuspunkt formar hon sin dystopi, och, vilket avslöjas på bokens sista hundra sidor, påverkar detta även exempelvis politiken och byråkratin med blandannat en omfattande nepotism.
AR skildrar ett stort tekniskt system och hur, när ett del av systemet faller sönder, detta gör även andra delar av systemet instabilt. För att pumpa olja behöver man järnväg. För att köra tåg behöver man stål. För att göra stål behöver man järnmalm. För att kunna flytta järnmalm behöver man båtar och tåg. Det säger sig självt att stora tekniska system (framförallt kontinentala system) är sårbara. Allteftersom de stora tekniska systemen faller samman, med Atlantis-anhängarnas hjälp, blir politikerna alltmer aktiva och genomdriver direktiv som, genom ARs trick raljernande allsmäktighet, leder till att systemet faller sönder allt snabbare. Genom boken försökte jag sätta fingret på exakt vilken sorts individer AR tycker är överlägsna (AR är inte bara individualist, hon är även, i allra högsta grad elitist). Samma egenskaper hos olika individer lägger hon olika värderingar i (med hjälp av tricket Tendensiösa skildringar. Vad sägs om detta citat:
"Vi har gott om plats. Vi ger er lift - om ni betalar - om ni vill komma härifrån." Det var en gänglig nervös man med slappa gester och oförskämd röst, som såg ut som en tredje klassens auktionsutropare (sid 1212)
Detta sätt att resonera på ses annars som vällovligt. Men inte när det kommer från föraren av en prärievagn. En del av ARs budskap är att om man tar bort företagsbyggarna=intellektet från ett land kommer det att fallera. Men det som kännetecknar ett stort tekniskt system - eller i ett politiskt system - är att vi behöver varandra och att vi kompletterar varandra. I ARs värld är det folket=plundrarna som behöver företagsbyggarna. Företagsbyggarna behöver inte någon. Det sägs till och med rakt ut någonstans. Men vem ska bryta järnmalmen? Klippa biljetterna? Sitta i kassan? Vem skapar mervärde i ett stort tekniskt system?
AR gör det lätt för sig. Ännu lättare gör hon för sig när hon utesluter barn ur dystopin. I slutet tar hon upp det litet. Men inga av våra huvudpersoner har barn. Det finns heller inga incitament att skaffa barn i hennes värld. Och eftersom boken är skriven på femtiotalet får kvinnor välja mellan att skaffa barn eller att skaffa karriär. I en värld där det är omoraliskt att vara altruistisk och tänka på någon annan, vem skaffar barn eller fru?
En annan grupp - förutom föräldrarna - som jag inte riktigt får att passa in i girighetens utopi - är konstnärerna. En symfonikompositör tillhör de centrala personerna. Men hur försörjer han sig? Hur försörjer sig filosoferna?
En sista sak vill jag ta upp. AR låter sin dystopi drivas mot sin undergång. Det går inte att förändra under rådande samhällsordning (reform) utan man måste störta samhället för att kunna bygga upp på nytt (revolution). Ett (sista) citat får illustrera:
något av de närmaste århundradena, sade Danneskjöld, och vände sig mot dem ett ögonblick, kommer alla de här råskinnen, enskilda eller offentliga, som tror att de kan styra dem, som är bättre än de själva med våld, att dra lärdom av vad som händernär brutalt våld stötersamman med intellekt och våld
Liknande tankegångar kan vi känna igen in marxismens tilltro till nödvändigheten av en revolution. Detta är ett destruktivt sätt att lösa en situation - att göra allt hundra resor värre. De sista tvåhundra sidorna funderade jag över hur sjutton man skulle bära sig åt för att få ett sådant land att fungera, att återuppbyggas. Det finns ingen tilltro. Allt är slaget i spillror. Och se det som en förutsättning för att kunna göra samhället bättre? Jag blir rädd för ARs demokratisyn.
Men det här är kanske att ta boken för mycket på allvar. Tack alla ni som orkat läsa hela vägen hit!
Ayn Rand
Förslag på alternativa titlar:
Utan företagsbyggare stannar Amerika
Prometeus säger upp sig
Nu har jag läst ut hela boken. 1217 sidor pytteliten text. Jag tycker inte om boken, eller rättare sagt det budskap som AR försöker nöta in. Men innan jag går in på varför, skulle jag lite kort vilja redogöra för bokens innehåll. Det här inlägget kommer att innehålla massor med spoilers, vilket jag tror gör mindre, för jag tror inte det är många som orkar igenom hela den här boken. Och de som gör det, är nog inte primärt intresserade av hur det slutar.
Handlingen i ett nötskal
Vi befinner oss i ett USA som vi nästan känner igen. Den omgivande världen består i stort sett av folkrepubliker (=kommunistiska stater). USA befinner sig i en djup depression med en hög arbetslöshet och ett vikande företagsklimat. Näringslivet faller sönder I en accelererande hastighet och politikerna hjälper till att försvåra för näringslivet - inte av ont uppsåt utan för att man tror på principen att fördela efter behov och inte efter arbetsinsats. En efter en faller centrala industribranscher allteftersom staten gjort det omöjligt att verka där. Företagsbyggarna bara försvinner och efter ett tag blir det svårt att få tag på människor som tänker, som är beredda att ta ansvar, som inte bara skyller ifrån sig.
Vi anar tidigt att det ligger något bakom företagsbyggar-försvinnandena. Efter ungefär en tredjedel av boken förstår vi att det har att göra med det gängse uttrycket för hopplöshet "vem är John Galt". John Galt har, tillsammans med likasinnande, köpt sig en dal i Klippiga bergen som inte syns på kartorna och där byggt upp girighetens Atlantis. De sätter press på staten och kanske framförallt näringslivet för att få näringslivet att falla samman, och allteftersom företagsbyggarna ger upp rekryteras de till Atlantis. Vår huvudperson, tågmagnaten Dagny Taggart, står emot och vill inte sluta slåss för sitt älskade Taggart Transcontinental. Efter tolv års kamp har Atlantis-borna vunnit och slagit civilisationen i spillror: järnvägarna är utbytta mot enstaka prärievagnar. Dagny Taggart sluter sig till Atlantisborna och planerna på att bygga på USA på nytt tar form.
Boken är på så sätt en dystopi med inlägg av en utopi (skildringen av Atlantis). Den utopiska biten är faktiskt bara tråkig: hon använder större delen av den textmassan till att låta Atlantis-invånarna tala om varför de förkastat resten av världen.
Rands budskap
AR är inte primärt intresserad av att skriva en roman. Hon vill föra fram, och förklara, sin filosofi genom en skönlitterär applikation. Det är en viss skillnad, det. Om man ska i en mening sammanfatta vad det budskapet är, kan man citera den ed Atlantis bosättare (jag vägrar skriva medborgare) måste svära:
"jag svär att jag aldrig kommer att leva för någon annan människas skull, inte heller begära att någon annan människa ska leva för min skull" (sid 1186)
Läs meningen en gång till och fundera på implikationerna av detta. Detta är extrem individualism. Det är en individualism som sträcker sig långt bortanför economic man, som får Robert Nizick att kännas riktigt kollektivistisk. Här är inte frågan om människan i grund är individualistisk eller social, egoistisk eller altruistisk. Här ses det altruistiska som omoraliskt. Ett annat citat kan användas för att peka på detta, en kort dialog mellan några av våra huvudpersoner.
"Om du förstår att jag handlade för min egen skull, förstår du att det inte behövs någon tacksamhet"
"Jag ska svara dig med samma ord som du sa till mig, sade Galt. Det är vad jag tackar dig för" (sid 1205)
ARs filosofi sträcker sig även in i det vetenskapsfilosofiska området. Hon anser att det finns en objektiv sanning, och alltså även objektiva moralregler att leva efter. Hon raljerar mycket över relativistiska sätt att betrakta världen. Det finns inga målkonfilkter i hennes sätt att resonera. Pengar går före allt. När Dagny först kommer till Atlantis hyr de en bil och kör runt. Men om någon skulle dö om han inte fick bilen? AR gör det lätt för sig genom att inte ta på allvar och skildra dylika målkonfilkter.
Som jag tolkar AR är det viktigaste hon människan hennes drivkraft. Talang ska belönas och man ska fördela efter förtjänst, inte efter behov, vilket, i hennes tolkning, står i motsats till välfärdssamhället. Inkomstskatt, exempelvis, är stöld. Samtidigt förespråkar hon rättsväsende och krigsmaskineri, men hur dessa ska finansieras går hon inte in på. Hennes syn på lagstiftning framgår av den mening hon låter en av huvudpersonerna lägga till i den amerikanska konstitutionen:
"kongressen skall icke införa någon lag som inskränker friheten att producera och bedriva handel..." (sidan 1216)
Ser vi på denna formulering (och betänk då att AR vill placera den i en konstitution - vilka tolkningsmöjligheter! Mamma mia!) kan vi snabbt inse att det finns inte möjlighet att stifta anti-trustlagar, miljöskyddslagar eller upprätthålla mänskliga rättigheter (betänk exemeplvis barnarbete - att förbjuda barnarbete inskränker ju företagarens rätt att producera, eller hur?). Hon väljer också att poängtera friheten i detta - inte nyttan till exempel. Frihet för vem?
För den som är intresserad av hennes budskap finns det samlat i ett över femtio sidor långt tal, insprängt i texten, nämligen det tal John Galt håller till nationen. Sidorna 1051-1114 innehåller en sammanfattning av allt hon vill säga.
...och hur hon för fram det
som ni märker är jag mycket kritisk till ARs budskap, även om jag uppskattar delar av boken - som en genomtänkt dystopisk berättelse. Efter ett tag börjar jag också lägga märke till vilka tekniker AR använder för att föra fram sitt budskap. Jag tänkte att jag skulle försöka lista dem.
1. upprepning - droppen som urholkar stenen. Boken är tjock. Storyn räcker egentligen bara till en fjärdedel så många sidor. Resten är långa monologer där huvudpersonerna klankar ned på samhället. AR nöter helt enkelt in sitt budskap.
2. dikotomisering. I ARs skildring är det allt eller inget. Antingen en fri marknadsekonomi (som för övrigt tycks vara centrerad kring stora industrimagneter, inte kring små entreprenörer) eller en civilisation i förfall. Att Atlantis-anhängarna aktivt går in och förstör ett samhälle räknas dem inte till last. Lite grann efter parollen är ni inte med mig är ni mot mig läggs boken upp.
3. tendensiösa skildringar. Det går sällan att ta fel på hur AR vill att vi ska uppfatta en person eller en händelse. Och det måste vara bekvämt att leva i en värld där det efter människors ansiktsuttryck, röst och sätt att röra sig, lätt kan avgöra vilken sorts människa det är. Om man någonsin skulle hamna i ARs Amerika ska man vara mycket försiktig med människor med hängande underläpp och gnällig röst. (Se även mitt inlägg om detta.) Detta är samma trick jag uppmärksammat i samband med min läsning av Mary, Lou.
4. känslo-pjuck. En viktig grundsats är att människan ska styras av sitt intellekt, inte av sina känslor. Framförallt i början av boken skildras våra huvudpersoners ansikten som "orörliga". Och, läs citatet nedan, vem tror att AR här försöker vädja till vårt intellekt? Nej, värre banal smörja får man leta efter:
"Någonstans, tänkte han, fanns pojkens mor som hade darrat av beskyddande ömhet över hans första vacklande steg när hon lärde honom gå, som hade mätt upp barnmedicin åt honom med en juvelerares minutiösa noggrannhet, som slaviskt följt vetenskapens senaste ord om hans diet och hygien, skyddat hans späda kropp mot baciller - och sedan sänt honom att förvandlas till en plågad neurotiker av de människor som lärt honom att han inte hade något intellekt och aldrig fick försöka tänka" (sidan 1035)
AR låter inte oss som läsare ta ställning till vad vi tycker. För säkerhets skull skriver hon oss det på näsan.
5. raljerande allsmäktighet. AR utnyttjar sin ställning som allsmäktig berättare för att låta historien fortlöpa på det sätt som främjar hennes egna intressen. Exempelvis när hungersnöd hotar i USA, och skörden blivit rekordstor i Minnesota, låter hon politikerna av vänskapsskäl dirigera om alla godsvagnar till Louisiana där "morsan" Chalmers låtit odla sojabönor - vilket hon anser vara mer näringsrikt. Summan av kardemumman är att skörden i Minnesota ruttnar bort. Och att sojabönorna skördas för tidigt och möglar bort. Ingenting politikerna gör slår väl ut. AR lägger historien - och karaktärerna - till rätta.
litet försök till analys
Den här distopin utgavs på femtiotalet. Det innebär att den kom två decennier efter a brave new world, ett decennium efter 1984 och ett par år efter Farenheit 451. De tre ovanstående liknar varandra i kritiken av ett totaltitärt samhälle där blandannat yttrandefriheten är kringskuren. Alla tre kan jag se som en reaktion - och rädsla för - kommunismen. Även och världen skälvde är en reaktion mot kommunismen, men AR har inte valt det totaltitära samhället som utgångspunkt. Utgångspunkten är istället äganderätten och inskränkningarna i denna. Med detta som fokuspunkt formar hon sin dystopi, och, vilket avslöjas på bokens sista hundra sidor, påverkar detta även exempelvis politiken och byråkratin med blandannat en omfattande nepotism.
AR skildrar ett stort tekniskt system och hur, när ett del av systemet faller sönder, detta gör även andra delar av systemet instabilt. För att pumpa olja behöver man järnväg. För att köra tåg behöver man stål. För att göra stål behöver man järnmalm. För att kunna flytta järnmalm behöver man båtar och tåg. Det säger sig självt att stora tekniska system (framförallt kontinentala system) är sårbara. Allteftersom de stora tekniska systemen faller samman, med Atlantis-anhängarnas hjälp, blir politikerna alltmer aktiva och genomdriver direktiv som, genom ARs trick raljernande allsmäktighet, leder till att systemet faller sönder allt snabbare. Genom boken försökte jag sätta fingret på exakt vilken sorts individer AR tycker är överlägsna (AR är inte bara individualist, hon är även, i allra högsta grad elitist). Samma egenskaper hos olika individer lägger hon olika värderingar i (med hjälp av tricket Tendensiösa skildringar. Vad sägs om detta citat:
"Vi har gott om plats. Vi ger er lift - om ni betalar - om ni vill komma härifrån." Det var en gänglig nervös man med slappa gester och oförskämd röst, som såg ut som en tredje klassens auktionsutropare (sid 1212)
Detta sätt att resonera på ses annars som vällovligt. Men inte när det kommer från föraren av en prärievagn. En del av ARs budskap är att om man tar bort företagsbyggarna=intellektet från ett land kommer det att fallera. Men det som kännetecknar ett stort tekniskt system - eller i ett politiskt system - är att vi behöver varandra och att vi kompletterar varandra. I ARs värld är det folket=plundrarna som behöver företagsbyggarna. Företagsbyggarna behöver inte någon. Det sägs till och med rakt ut någonstans. Men vem ska bryta järnmalmen? Klippa biljetterna? Sitta i kassan? Vem skapar mervärde i ett stort tekniskt system?
AR gör det lätt för sig. Ännu lättare gör hon för sig när hon utesluter barn ur dystopin. I slutet tar hon upp det litet. Men inga av våra huvudpersoner har barn. Det finns heller inga incitament att skaffa barn i hennes värld. Och eftersom boken är skriven på femtiotalet får kvinnor välja mellan att skaffa barn eller att skaffa karriär. I en värld där det är omoraliskt att vara altruistisk och tänka på någon annan, vem skaffar barn eller fru?
En annan grupp - förutom föräldrarna - som jag inte riktigt får att passa in i girighetens utopi - är konstnärerna. En symfonikompositör tillhör de centrala personerna. Men hur försörjer han sig? Hur försörjer sig filosoferna?
En sista sak vill jag ta upp. AR låter sin dystopi drivas mot sin undergång. Det går inte att förändra under rådande samhällsordning (reform) utan man måste störta samhället för att kunna bygga upp på nytt (revolution). Ett (sista) citat får illustrera:
något av de närmaste århundradena, sade Danneskjöld, och vände sig mot dem ett ögonblick, kommer alla de här råskinnen, enskilda eller offentliga, som tror att de kan styra dem, som är bättre än de själva med våld, att dra lärdom av vad som händernär brutalt våld stötersamman med intellekt och våld
Liknande tankegångar kan vi känna igen in marxismens tilltro till nödvändigheten av en revolution. Detta är ett destruktivt sätt att lösa en situation - att göra allt hundra resor värre. De sista tvåhundra sidorna funderade jag över hur sjutton man skulle bära sig åt för att få ett sådant land att fungera, att återuppbyggas. Det finns ingen tilltro. Allt är slaget i spillror. Och se det som en förutsättning för att kunna göra samhället bättre? Jag blir rädd för ARs demokratisyn.
Men det här är kanske att ta boken för mycket på allvar. Tack alla ni som orkat läsa hela vägen hit!
Kroppens sällsamma liv efter döden
Kroppens sällsamma liv efter döden. Likets kulturhistoria
Mary Roach
Den här boken behandlar just det vi inte gärna pratar om - liket, kroppen, det som blir kvar (ett tag) när livet upphört. Först och främst vill jag skriva en påminnelse till mitt framtida jag - jag ska aldrig, aldrig låta mig intervjuas av MR. Det här är en människa som kan ställa vilken fråga som helst, och som är beredd att skriva ungefär vad som helst. När jag läser boken har jag ingen känsla av att hon respekterar off the record som princip. Dessutom verkar hon vara en mycket morbid människa.
MR har skrivit en rad kapitel som på ett eller annat sätt handlar om vad som händer kroppen efter döden. Tyngdpunkten ligger på det nyttiga liket, liket i vetenskapens tjänst. Eller i plastkirurgins. Hon skriver med en amerikansk galghumor som gör att det sällan känns riktigt jobbigt att läsa - hon tar udden av det med sina formuleringar och med sitt eget äckel. Nu vet jag till exempel att ett avhugget huvud upplevs som ungefär lika stort som en grillad kyckling om den ligger i en långpanna. Hon är mycket påläst, och har rakt igenom boken också en dialog med läsaren via fotnoter. Tyvärr märker man som läsare inte mycket av hennes efterforskningar - hon mer viftar med dem, som för att visa oss att hon är påläst. Och när hon kommer till ett område som jag råkar veta en del om, nämligen Sverige, skakar jag ibland på huvudet över hennes missuppfattningar och snabba genvägar. Visste ni exemeplvis att man i Sverige måste dela grav? Nej, inte jag heller. Eller att vi (forfarande) har en statskyrka?
MR tar med oss till ställen vi annars inte har tillgång till. Genom MRs ögon har jag besökt the body farm, jag vet hur man balsamerar en kropp, hur och varför man använder lik vid krocktester. Jag har också fått en bättre inblick än jag egentligen behöver i vad som händer (=vad man dör av) i flygplanskrascher.
Boken har också hjälpt mig att fundera på egna val. Att dö verkar, hur man än ser på saken, vara en geggig, illaluktande process. Nu vet jag vad jag önskar ska hända med mitt lik.
Mary Roach
Den här boken behandlar just det vi inte gärna pratar om - liket, kroppen, det som blir kvar (ett tag) när livet upphört. Först och främst vill jag skriva en påminnelse till mitt framtida jag - jag ska aldrig, aldrig låta mig intervjuas av MR. Det här är en människa som kan ställa vilken fråga som helst, och som är beredd att skriva ungefär vad som helst. När jag läser boken har jag ingen känsla av att hon respekterar off the record som princip. Dessutom verkar hon vara en mycket morbid människa.
MR har skrivit en rad kapitel som på ett eller annat sätt handlar om vad som händer kroppen efter döden. Tyngdpunkten ligger på det nyttiga liket, liket i vetenskapens tjänst. Eller i plastkirurgins. Hon skriver med en amerikansk galghumor som gör att det sällan känns riktigt jobbigt att läsa - hon tar udden av det med sina formuleringar och med sitt eget äckel. Nu vet jag till exempel att ett avhugget huvud upplevs som ungefär lika stort som en grillad kyckling om den ligger i en långpanna. Hon är mycket påläst, och har rakt igenom boken också en dialog med läsaren via fotnoter. Tyvärr märker man som läsare inte mycket av hennes efterforskningar - hon mer viftar med dem, som för att visa oss att hon är påläst. Och när hon kommer till ett område som jag råkar veta en del om, nämligen Sverige, skakar jag ibland på huvudet över hennes missuppfattningar och snabba genvägar. Visste ni exemeplvis att man i Sverige måste dela grav? Nej, inte jag heller. Eller att vi (forfarande) har en statskyrka?
MR tar med oss till ställen vi annars inte har tillgång till. Genom MRs ögon har jag besökt the body farm, jag vet hur man balsamerar en kropp, hur och varför man använder lik vid krocktester. Jag har också fått en bättre inblick än jag egentligen behöver i vad som händer (=vad man dör av) i flygplanskrascher.
Boken har också hjälpt mig att fundera på egna val. Att dö verkar, hur man än ser på saken, vara en geggig, illaluktande process. Nu vet jag vad jag önskar ska hända med mitt lik.
Och världen skälvde
Och världen skälvde
Ayn Rand
En fantastisk bok! Jag är långt ifrån klar än, men jag har haft svårt att lägga undan den. Det är en mycket underhållande dystopi. Jag återkommer till den, men så länge har jag en tanke att dryfta. Och världen skälvde är en politisk, idéprövande bok. AR använder en mycket effektiv taktik för att få fram sitt budskpa - hon målar upp ett samhälle där kapitalismen är underordnad socialt ansvar. Om jag säger att AR är nyliberal, tror jag nog att ni förstår hur hon målar upp ett sådant samhälle.... Hon målar upp en bild och genom dikotomisering förstår man att tvärt-om skulle leda till ett bra samhälle.
Gillar man boken, innebär det automatiskt att man köper budskapet? Boken är utgiven av Timbro och jag skulle tippa att det också är de som ligger bakom siten http://www.aynrand.se/. Här kommer två citat från den siten:
" Något man slås av när man läser boken är hur pass aktuell den känns. Både saker som händer i samhället i Sverige idag och den typ av argument som används i den svenska debatten känns igen!"
"Och världen skälvde kom ut första gången 1957, men är nog så aktuell idag. Inte minst för oss som bor i Sverige. Oviljan att ta ansvar bland politiker och näringslivsledare, det försåtliga talet om oegennytta och misstänkliggörandet av dem som ärligt förtjänat sina pengar som dagligen möter oss i Sverige idag skulle lika gärna kunna vara hämtat från Och världen skälvde."
Jag för min del vill gärna läsa även böcker och idéer jag inte själv stödjer (se ex denna recension). Men att det skulle vara en orsak att läsa boken har nog inte siten ovan tänkt på...
Ayn Rand
En fantastisk bok! Jag är långt ifrån klar än, men jag har haft svårt att lägga undan den. Det är en mycket underhållande dystopi. Jag återkommer till den, men så länge har jag en tanke att dryfta. Och världen skälvde är en politisk, idéprövande bok. AR använder en mycket effektiv taktik för att få fram sitt budskpa - hon målar upp ett samhälle där kapitalismen är underordnad socialt ansvar. Om jag säger att AR är nyliberal, tror jag nog att ni förstår hur hon målar upp ett sådant samhälle.... Hon målar upp en bild och genom dikotomisering förstår man att tvärt-om skulle leda till ett bra samhälle.
Gillar man boken, innebär det automatiskt att man köper budskapet? Boken är utgiven av Timbro och jag skulle tippa att det också är de som ligger bakom siten http://www.aynrand.se/. Här kommer två citat från den siten:
" Något man slås av när man läser boken är hur pass aktuell den känns. Både saker som händer i samhället i Sverige idag och den typ av argument som används i den svenska debatten känns igen!"
"Och världen skälvde kom ut första gången 1957, men är nog så aktuell idag. Inte minst för oss som bor i Sverige. Oviljan att ta ansvar bland politiker och näringslivsledare, det försåtliga talet om oegennytta och misstänkliggörandet av dem som ärligt förtjänat sina pengar som dagligen möter oss i Sverige idag skulle lika gärna kunna vara hämtat från Och världen skälvde."
Jag för min del vill gärna läsa även böcker och idéer jag inte själv stödjer (se ex denna recension). Men att det skulle vara en orsak att läsa boken har nog inte siten ovan tänkt på...
Ture Sventon i London
Ture Sventon i London
Åke Holmberg
När jag första gången kom till London, arton år gammal, kände jag inte igen mig. Det var ju inte så här London skulle se ut! Jag fick det inte att gå ihop. Bilden av London som jag hade med mig var en blandning av Ture Sventon i London, Sherlock Holmes, Junior connection, team seven, team eight, team nine - de sist nämnda läroböcker i engelska från åttiotalet. Men främst av dessa för att forma min bild av London var som sagt Ture Sventon i London.
Lord Hubbard har ett problem - hans tjänstefolk, Joan och Betty, klagar på att de hittar en främmande man med spetsiga skor i huset på Park Street. Lord Hubbard själv tror att det måste finnas någon naturlig förklaring. Ture Sventon tar sig an fallet när han inser att Ville Vessla är inblandad, beställer ett dussin temlor och flyger till London och Londondimman tillsammans med Omar och löser fallet. I denna bok är det också två barn, som har en marginell roll, i alla fall fram till upplösningen.
Vid sidan om språket, som är en njutning i sig, låter jag mig roas av ÅHs karikatyr av en brittisk lord, som är tankspridd, lite korkad, och tycks leva mer i det förgångna än i nutiden. Jag uppskattar också att få återknyta bekantskapen med Londondimman, den som fanns i min fantasivärld men som fattades mig när jag besökte verklighetens London.
Åke Holmberg
När jag första gången kom till London, arton år gammal, kände jag inte igen mig. Det var ju inte så här London skulle se ut! Jag fick det inte att gå ihop. Bilden av London som jag hade med mig var en blandning av Ture Sventon i London, Sherlock Holmes, Junior connection, team seven, team eight, team nine - de sist nämnda läroböcker i engelska från åttiotalet. Men främst av dessa för att forma min bild av London var som sagt Ture Sventon i London.
Lord Hubbard har ett problem - hans tjänstefolk, Joan och Betty, klagar på att de hittar en främmande man med spetsiga skor i huset på Park Street. Lord Hubbard själv tror att det måste finnas någon naturlig förklaring. Ture Sventon tar sig an fallet när han inser att Ville Vessla är inblandad, beställer ett dussin temlor och flyger till London och Londondimman tillsammans med Omar och löser fallet. I denna bok är det också två barn, som har en marginell roll, i alla fall fram till upplösningen.
Vid sidan om språket, som är en njutning i sig, låter jag mig roas av ÅHs karikatyr av en brittisk lord, som är tankspridd, lite korkad, och tycks leva mer i det förgångna än i nutiden. Jag uppskattar också att få återknyta bekantskapen med Londondimman, den som fanns i min fantasivärld men som fattades mig när jag besökte verklighetens London.
Otrogen på öppen gata
Otrogen på öppen gata
Belinda Olsson
Jag läste ju nyligen gravidchock och Eva tipsade i en kommentar om att det finns en fortsättning. Så en sväng till akademibokhandeln och sex böcker (inte sex-böcker, här ser man att det är viktigt att hålla koll på särskrivningar!) rikare gick jag hem.
Jag vidhåller att jag inte gillar huvudpersonen Agata något vidare. Jag stör mig på många av hennes val och jag är glad att jag inte träffar henne i verkligheten - misstänker att jag nog är en av de där som stirrar lite för mycket när någon kör barnvagn med cigaretten i munnen.
BO är träffsäker när hon skildrar idealbilden av en blivande mamma och den subkultur som skapas bland mammalediga som är ute och går med barnvagnen i bredd och dricker cappuccino som vuxenvälling. Det är många gånger jag höjer blicken och tänker att "precis så här var det ju!" Det gäller även människor som stövlar in och kommer för nära, som självklart tar för sig av barnet som om barn är allmän egendom. Och ibland gapskrattar jag. Som skildringen av Agatas förlossning, eller första mötet med en jobbkollega.
Agata passar så sällsynt illa in i den konstruerade mammarollen. I mitten av boken börjar jag istället betrakta vilka konsekvenser hennes mamma-agerande får för lille Alex. Och vet ni vad, det tycks inte som om Alex far det minsta illa av att Agata gör allt "tvärtom"! Detta var en riktig aha-upplevelse - för det finns ju en föreställning om att mammarollen till syvende och sidst är den som är bäst för barnet. Och om det inte är så vilken rätt har man då att moralisera?
Alltid redo att dö för mitt barn
Alltid redo att dö för mitt barn
Joanna Rubin Dranger
För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om en annan av JRDs böcker, och där skrev jag också att jag längtade efter att hon skulle skriva om fröken perfekt och barnet. Och ungefär samtidigt som jag skrev det inlägget kom hon faktiskt med en bok om moderskapet!
Redan på titeln kan man faktiskt ana att det här inte är i samma stil som "fröken livrädd..." eller "fröken märkvärdig..." Och ni märker nog på min ton att jag önskar att de vore det. "Alltid redo..." består av ett antal kortare historier med en röd tröd - JRD och Lilla. Förlossningsföreberedelser och förlossningen. (Signe har två bilder ur boken!) Penisavunden. Moders lycka. Och ett antal till. Ibland träffar hon mitt i prick. Men den röda tråden som jag uppskattade så mycket i de två andra böckerna är inte riktigt här. Och den där neurotiska distansen och pricksäkerheten finns här inte heller, bara glimtvis. JRD är helt enkelt alltför lycklig! Och det gör hon också en poäng av i Moders lycka. Men ändå....
Det finns saker jag gillar här, jag inser att jag tycks mycket negativ när jag skriver. Hennes sätt att i sina teckningar visa på medvetandeförändringen under förlossningen eller hur genomträngande ett barn-tjat är, eller hur man som vuxen använder rösten inlindad i blommor när man vill vara vänligare än man känner sig - det är genialiskt. Det är bilder som hjälper mig att tolka och synliggöra känslor. Precis som hennes skildring av ångest i fröken märkvärdig.
Jag läser JRD för att hon är så pricksäker. Jag inser att jag förmodligen är orättvis här. Att det nog inte är så kul att skriva en ren uppföljare till fröken-böckerna. Det här är säkert nyskapande på något sätt som jag missar. De två tidigare böckerna har jag köpt på mig flera ex av och gett till behövande. Det kommer jag inte att göra den här gången.
Joanna Rubin Dranger
För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om en annan av JRDs böcker, och där skrev jag också att jag längtade efter att hon skulle skriva om fröken perfekt och barnet. Och ungefär samtidigt som jag skrev det inlägget kom hon faktiskt med en bok om moderskapet!
Redan på titeln kan man faktiskt ana att det här inte är i samma stil som "fröken livrädd..." eller "fröken märkvärdig..." Och ni märker nog på min ton att jag önskar att de vore det. "Alltid redo..." består av ett antal kortare historier med en röd tröd - JRD och Lilla. Förlossningsföreberedelser och förlossningen. (Signe har två bilder ur boken!) Penisavunden. Moders lycka. Och ett antal till. Ibland träffar hon mitt i prick. Men den röda tråden som jag uppskattade så mycket i de två andra böckerna är inte riktigt här. Och den där neurotiska distansen och pricksäkerheten finns här inte heller, bara glimtvis. JRD är helt enkelt alltför lycklig! Och det gör hon också en poäng av i Moders lycka. Men ändå....
Det finns saker jag gillar här, jag inser att jag tycks mycket negativ när jag skriver. Hennes sätt att i sina teckningar visa på medvetandeförändringen under förlossningen eller hur genomträngande ett barn-tjat är, eller hur man som vuxen använder rösten inlindad i blommor när man vill vara vänligare än man känner sig - det är genialiskt. Det är bilder som hjälper mig att tolka och synliggöra känslor. Precis som hennes skildring av ångest i fröken märkvärdig.
Jag läser JRD för att hon är så pricksäker. Jag inser att jag förmodligen är orättvis här. Att det nog inte är så kul att skriva en ren uppföljare till fröken-böckerna. Det här är säkert nyskapande på något sätt som jag missar. De två tidigare böckerna har jag köpt på mig flera ex av och gett till behövande. Det kommer jag inte att göra den här gången.
hämta lämna leva
hämta lämna leva
Malin Danielsson & Lotta Thorelius
Det finns en uppsjö av lite glassiga lite oj-hur-blev-det-så-här-sån-här-vill-jag -ju-inte-bli! Lite scablonmässigt (och kanske lite elakt) skulle jag vilja säga att det är stockholmstjejer i karriären som fått ge röst åt ett fenomen. När skulle jag vilja nämna, förutom bitterfittan (Maria Sveland) även uppdrag mamma, uppdrag pappa, uppdrag familj, Terri Herrera, Martina Haag, Hillevi Wahl - och alla andra som skulle kunna dyka upp på omslaget till tidningen mama.
Den här boken handlar inte om dem. Den här boken tar upp ett tiotal familjer, några från Stockholm, några från Norrköping, och låter paren berätta om sin vardag. Som stöd har fått skriva dagbok, både han och hon, någon vecka innan intervjun. Det här är nästan konsumentverket-torrt. Men, liksom något från Konsumentverket, innehåller det mycket, och mycket som är matnyttigt. Frågan den här boken svarar på är men hur gör alla andra för att få det att gå ihop, då? Familjerna som är intervjuade är sinsemellan mycket olika -från karriäristfamiljen med städhjälp till ensamstående tonårsmamman och invandrarfamiljen. (Det syns tydligt i texten att karriär-familjen har ett annat sätt att uttrycka i ord varför de gör som de gör, en vana vid att motivera och problematisera sina beslut, till skillnad från många av de andra som bara gör). Man kan göra på många sätt, är budskapet jag tar med mig. Det finns inte ett rätt sätt. Och andra har det inte som en räkmacka. Jag skulle tro att den här boken inte har stora chanser att hamna i en pockethylla. Men det borde den göra! Inte minst för den fina litteraturlistan som kommer sist i boken.
Malin Danielsson & Lotta Thorelius
Det finns en uppsjö av lite glassiga lite oj-hur-blev-det-så-här-sån-här-vill-jag -ju-inte-bli! Lite scablonmässigt (och kanske lite elakt) skulle jag vilja säga att det är stockholmstjejer i karriären som fått ge röst åt ett fenomen. När skulle jag vilja nämna, förutom bitterfittan (Maria Sveland) även uppdrag mamma, uppdrag pappa, uppdrag familj, Terri Herrera, Martina Haag, Hillevi Wahl - och alla andra som skulle kunna dyka upp på omslaget till tidningen mama.
Den här boken handlar inte om dem. Den här boken tar upp ett tiotal familjer, några från Stockholm, några från Norrköping, och låter paren berätta om sin vardag. Som stöd har fått skriva dagbok, både han och hon, någon vecka innan intervjun. Det här är nästan konsumentverket-torrt. Men, liksom något från Konsumentverket, innehåller det mycket, och mycket som är matnyttigt. Frågan den här boken svarar på är men hur gör alla andra för att få det att gå ihop, då? Familjerna som är intervjuade är sinsemellan mycket olika -från karriäristfamiljen med städhjälp till ensamstående tonårsmamman och invandrarfamiljen. (Det syns tydligt i texten att karriär-familjen har ett annat sätt att uttrycka i ord varför de gör som de gör, en vana vid att motivera och problematisera sina beslut, till skillnad från många av de andra som bara gör). Man kan göra på många sätt, är budskapet jag tar med mig. Det finns inte ett rätt sätt. Och andra har det inte som en räkmacka. Jag skulle tro att den här boken inte har stora chanser att hamna i en pockethylla. Men det borde den göra! Inte minst för den fina litteraturlistan som kommer sist i boken.
Bron till Terabitia
Bron till Terabitia
Kathrine Paterson
Detta är en bok för barn av den åldern jag nu har lärt mig kalla tweenies - inte riktigt barn, inte riktigt tonåringar. Tweenies. Huvudpersonen, Jess, är i utkanten i skolklassen och drömmer att komma in, bli någon, genom att springa snabbast. Inte heller hemma syns han - fadern jobbar i New York hela veckorna, mamman och systrarna ser honom bara för det han inte gör. I grannstugan flyttar Leslie in, jämngammal, och de blir, i en ålder då detta är konstigt, vänner. En av de saker de har tillsammans, gör tillsammans, är att hitta på Terabitia.
När jag köpte boken tänkte jag att det var en fantasy-bok. Det är det inte. Men det är en fin skildring om hur elvaåringar är, och hur de uppfattar sin omgivning. Och det är ingen vacker bild vi får se. Barn är inte snälla mot varandra. Och vuxna ser inte alltid barn. Boken rekommenderas, inte som en fantasybok, utan som en finstämd skildring om hur barn tänker och känner.
Kathrine Paterson
Detta är en bok för barn av den åldern jag nu har lärt mig kalla tweenies - inte riktigt barn, inte riktigt tonåringar. Tweenies. Huvudpersonen, Jess, är i utkanten i skolklassen och drömmer att komma in, bli någon, genom att springa snabbast. Inte heller hemma syns han - fadern jobbar i New York hela veckorna, mamman och systrarna ser honom bara för det han inte gör. I grannstugan flyttar Leslie in, jämngammal, och de blir, i en ålder då detta är konstigt, vänner. En av de saker de har tillsammans, gör tillsammans, är att hitta på Terabitia.
När jag köpte boken tänkte jag att det var en fantasy-bok. Det är det inte. Men det är en fin skildring om hur elvaåringar är, och hur de uppfattar sin omgivning. Och det är ingen vacker bild vi får se. Barn är inte snälla mot varandra. Och vuxna ser inte alltid barn. Boken rekommenderas, inte som en fantasybok, utan som en finstämd skildring om hur barn tänker och känner.
de tre fördömda
de tre fördömda
Alan Garner
Jag läste den här boken för säkert tio år sedan och minns att jag var imponerad av den, av att jag aldrig tidigare hört talas om den, och att den beskrevs som en ungdomsbok. Jag hade inte alls samma upplevelse av boken den här gången. Jag blev faktiskt ganska besviken på den.
Jag är en snabbläsare - på gott och ont. Fördelen är förståss att jag hinner läsa väldigt mycket. Nackdelen är att jag inte kommer ihåg det jag läser. Å andra sidan innebär det att jag kan läsa om samma deckare var tionde år utan att komma ihåg vem som är mördaren. När jag nu läste om de tre fördömda kom jag inte ihåg något av min tidigare läsning.
Boken börjar mitt i. Hela första kapitlet använder jag för att ta mig in i boken - och på sätt och vis är det vad jag håller på med rakt igenom hela boken. Vi har tre ungdomar, Gwyn, Roger och Ali (Alison). Vi har tre föräldrar - Nancy, Clive och Margaret, och samtliga befinner sig i ett hus som Ali äger då Ali hittar en servis med ett blom-mönster på vinden. Ali kalkerar blommönstret och sätter samman det till ugglor. Tvångsmässigt gör hon det med alla tallrikarna. Allt eftersom hon gör det försvinner mönstret från tallrikarna, och pappersugglorna försvinner.
två tredjedelar av boken ägnar jag mig åt att lista ut:
för det första: är Gwyn en pojke eller flicka? Ibland står det hon, ibland han. Rätt svar: en pojke.
för det andra: hur är barnen relaterade till de vuxna? Rätt svar: Gwyn är son till Nancy som är kokerska i sommarhuset, Roger är son till Clive som nyligen gift sig med Margaret som är mamma till Alison.
för det tredje: hur gamla är de egentligen? Rätt svar: mellan femton och tjugo, baserat på fritidsintressen och skolgång.
Eftersom jag var så upptagen med att lista ut svaren på de tre frågorna blev det krångligt att följa med i handlingen. Jag tänker att detta är ytterligare ett bevis på att det inte bara är viktigt vad som händer i boken, men också att det berättas på ett sådant sätt att det går att följa. För ovanpå den här historien, med sina dimensioner av klass-skillnader (Nancy & Gwyn: arbetarklass; Margaret & Ali: överklass; Clive & Roger: nyrika uppkomlingar) och geografiska skillnader (medan Nancy & Gwyn är walesare, är de andra inte det och är ganska okunniga om det som händer omkring dem) finns också en mytologisk dimension.
Jag är inte så hemma i walesisk mytologi, men i boken får vi uppleva ett mytologiskt triangeldrama genom våra huvudpersoner Gwyn, Roger och Ali som agerar i rollerna som Lleu, Gronw och Blodeuwedd. Boken är förvisso läsvärd, men kräver en del koncentration. Jag förstår mer om motsättningar mellan Wales och England när jag läst boken (som verkligen är spännande!)
Alan Garner
Jag läste den här boken för säkert tio år sedan och minns att jag var imponerad av den, av att jag aldrig tidigare hört talas om den, och att den beskrevs som en ungdomsbok. Jag hade inte alls samma upplevelse av boken den här gången. Jag blev faktiskt ganska besviken på den.
Jag är en snabbläsare - på gott och ont. Fördelen är förståss att jag hinner läsa väldigt mycket. Nackdelen är att jag inte kommer ihåg det jag läser. Å andra sidan innebär det att jag kan läsa om samma deckare var tionde år utan att komma ihåg vem som är mördaren. När jag nu läste om de tre fördömda kom jag inte ihåg något av min tidigare läsning.
Boken börjar mitt i. Hela första kapitlet använder jag för att ta mig in i boken - och på sätt och vis är det vad jag håller på med rakt igenom hela boken. Vi har tre ungdomar, Gwyn, Roger och Ali (Alison). Vi har tre föräldrar - Nancy, Clive och Margaret, och samtliga befinner sig i ett hus som Ali äger då Ali hittar en servis med ett blom-mönster på vinden. Ali kalkerar blommönstret och sätter samman det till ugglor. Tvångsmässigt gör hon det med alla tallrikarna. Allt eftersom hon gör det försvinner mönstret från tallrikarna, och pappersugglorna försvinner.
två tredjedelar av boken ägnar jag mig åt att lista ut:
för det första: är Gwyn en pojke eller flicka? Ibland står det hon, ibland han. Rätt svar: en pojke.
för det andra: hur är barnen relaterade till de vuxna? Rätt svar: Gwyn är son till Nancy som är kokerska i sommarhuset, Roger är son till Clive som nyligen gift sig med Margaret som är mamma till Alison.
för det tredje: hur gamla är de egentligen? Rätt svar: mellan femton och tjugo, baserat på fritidsintressen och skolgång.
Eftersom jag var så upptagen med att lista ut svaren på de tre frågorna blev det krångligt att följa med i handlingen. Jag tänker att detta är ytterligare ett bevis på att det inte bara är viktigt vad som händer i boken, men också att det berättas på ett sådant sätt att det går att följa. För ovanpå den här historien, med sina dimensioner av klass-skillnader (Nancy & Gwyn: arbetarklass; Margaret & Ali: överklass; Clive & Roger: nyrika uppkomlingar) och geografiska skillnader (medan Nancy & Gwyn är walesare, är de andra inte det och är ganska okunniga om det som händer omkring dem) finns också en mytologisk dimension.
Jag är inte så hemma i walesisk mytologi, men i boken får vi uppleva ett mytologiskt triangeldrama genom våra huvudpersoner Gwyn, Roger och Ali som agerar i rollerna som Lleu, Gronw och Blodeuwedd. Boken är förvisso läsvärd, men kräver en del koncentration. Jag förstår mer om motsättningar mellan Wales och England när jag läst boken (som verkligen är spännande!)
Här har du ditt liv
Här har du ditt liv
John O'Farrell
Vår huvudperson har ett tråkigt liv i en engelsk badort och undervisar uttråkade språkresestudenter. Han lever för att skriva ett filmmanus och hans närmaste relation är med sin hund. Av en ren slump råkar han utge sig för att känna en känd komiker som direkt efter det dör. Och det går vidare och rätt vad det var råkar han vara en känd stand-up komiker - trots att han aldrig någonsin gjort en stand-up.
Boken handlar om att ifrågasätta sina livsval och leva med de val man har gjort. Hela boken är små-rolig, massor med one-liners som får mig att le. Men annars rekommenderas inte boken. Läs kan innehålla nötter istället!
John O'Farrell
Vår huvudperson har ett tråkigt liv i en engelsk badort och undervisar uttråkade språkresestudenter. Han lever för att skriva ett filmmanus och hans närmaste relation är med sin hund. Av en ren slump råkar han utge sig för att känna en känd komiker som direkt efter det dör. Och det går vidare och rätt vad det var råkar han vara en känd stand-up komiker - trots att han aldrig någonsin gjort en stand-up.
Boken handlar om att ifrågasätta sina livsval och leva med de val man har gjort. Hela boken är små-rolig, massor med one-liners som får mig att le. Men annars rekommenderas inte boken. Läs kan innehålla nötter istället!
Pillret
Pillret
Ingrid Carlberg
IC är vetenskapsjournalist på DN och för någon månad sedan snubblade jag över en välgjord recension av hennes bok "pillret". När jag sedan snubblade över ett inbundet exemplar för 75:- kunde jag inte motstå. Och sen sträckläste jag boken.
Sällan sträckläser jag icke-skönlitteratur. IC är en fantastisk skribent. Hon har en förmåga att sortera i sina fakta så att man får något att hålla sig i. Hon skapar en röd tråd, ett sammanhang, i något som annars skulle kunna bli mycket förvirrande. Inte minst märker jag hennes förmåga när jag försöker skriva om boken - så fort jag försöker trasslar jag in mig. Samtidigt som hon driver en tes har jag ingen känsla av att hon undanhåller fakta som inte passar in. Jag hoppas att den här boken kommer som pocket. Jag hoppas att den kommer att översättas. Det är den värd.
Pillret handlar om SSRI-preparaten - de läkemedel som ibland kallas för lyckopiller, ibland Prozac, och som i Sverige går under läkemedelsnamn som Fontex, Seroxat, Zoloft, Cipramil etc. Konsumtionen av SSRI-preparat är hög i Sverige - en snabb-surfning ger mig ingen bra uppgift över hur många, men siffrorna man brukar nämna är höga.
SSRI-preparaten bygger på att påverka återupptagningen av hjärnsignalsubstansen seretonin. Upptäckten var från början ett bifynd och man satt med en molekyl som hade en effekt - men man visste inte inledningsvis vad man skulle använda det till. Molekylen liknade mycket LSD. Ett förslag var att man skulle kunna använda det som bantningspreparat, eftersom undersökningar visat att det kunde leda till viktminskning. Att använda det för att bekämpa depressioner var inte aktuellt. För det första var det en mycket liten målgrupp och emedan "tyngre" psykiska sjukdomar (psykoser) behandlades medicinskt var det kotym att "lättare" psykiska sjukdomar (neuroser) behandlades med psykoanalys. Det fanns även en uppsättning mediciner med mycket kraftiga biverkningar som kunde användas vid svåra depressioner.
Hur kunde SSRI-preparaten gå från att vara totalt ointressanta till att bli storsäljare? Det är här IC och boken blir intressant. Det här är inte bara historien om SSRI-preparat. Det kunde lika gärna handla om blodtryckssänkande medicin. Eller medicin mot fetma.
Boken handlar om hur läkemedelsindustrin bar sig åt för att först konstruera depression som en folksjukdom, och senare även andra tillstånd där SSRI-preparat har effekt, exempelvis panikångest och andra ångestsyndrom. IC gör detta utan att hemfalla till undertoner om dumma läkemedelsföretag som bara vill tjäna pengar. IStället visar hon snyggt hur diagnoser är konstruerade i samspel med ett flertal aktörer, centralt läkemedelsföretag, läkemedelsverk och professionen. Och hur slutkonsumenterna, patienterna, kan bli en bricka i spelet - om de bara startar patientföreningar och kan börja agera samordnat. IC tar inte ställning och dömer inte medicinerna, eller de som skriver ut eller använder dem. Det är en skicklig balansgång.
Hur gör de då? Egentligen vill jag säga LÄS BOKEN! Jag kan bara lyfta upp vissa trådar. Ett första viktigt steg var att skapa en marknad för dessa mediciner, och i detta hade läkemedelsföretagen gemensamma intressen - man kunde alltså hjälpas åt. Det handlade om att få fram en acceptans för att dessa tillstånd kunde och borde medicineras, och hitta den latenta marknaden - de som då inte alls fick behandling eller ens sökte för behandling. Genom att stödja en ny sorts terapi - KBT - som inte var negativ till medicinering - kunde man skaffa sig viss legitimitet och ändra styrkeförhållandena inom vården. Till skillnad från psykoanalysen och psykoterapin gick KBT hand i hand med de utvärderingsmetoder som används idag. Man använde sig således av en sorts söndra- och härska teknik som hävstång. Man hjälpte också till att skapa patientföreningar runt om Europa för att ytterligare hävda sina intressen. Samtidigt hände mycket i samhället, exempelvis drogs i stort sett all vidareutbildning av psykiatriker in, vilket ledde till att det fanns en efterfrågan för den utbildning läkemedelsbolagen erbjöd inom området.
Läkemedelsbolag är kommersiella företag med kommersiella intressen. Man satsar inte på att ta fram mediciner för att vara snäll. Man satsar pengar där investeringen lönar sig. Det är därför det kan vara svårt att få fram mediciner för sällsynta sjukdomar (där marknaden är liten) eller mediciner för sjukdomar där köpkraften är liten (malaria, diarré). Samtidigt är det mycket intressant att se vem som har makten att avgöra vad som ska anses vara en sjukdom, och hur den ska behandlas. Och att det finns lite mening att definiera något som en sjukdom innan man kan göra något åt det.
Ingrid Carlberg
IC är vetenskapsjournalist på DN och för någon månad sedan snubblade jag över en välgjord recension av hennes bok "pillret". När jag sedan snubblade över ett inbundet exemplar för 75:- kunde jag inte motstå. Och sen sträckläste jag boken.
Sällan sträckläser jag icke-skönlitteratur. IC är en fantastisk skribent. Hon har en förmåga att sortera i sina fakta så att man får något att hålla sig i. Hon skapar en röd tråd, ett sammanhang, i något som annars skulle kunna bli mycket förvirrande. Inte minst märker jag hennes förmåga när jag försöker skriva om boken - så fort jag försöker trasslar jag in mig. Samtidigt som hon driver en tes har jag ingen känsla av att hon undanhåller fakta som inte passar in. Jag hoppas att den här boken kommer som pocket. Jag hoppas att den kommer att översättas. Det är den värd.
Pillret handlar om SSRI-preparaten - de läkemedel som ibland kallas för lyckopiller, ibland Prozac, och som i Sverige går under läkemedelsnamn som Fontex, Seroxat, Zoloft, Cipramil etc. Konsumtionen av SSRI-preparat är hög i Sverige - en snabb-surfning ger mig ingen bra uppgift över hur många, men siffrorna man brukar nämna är höga.
SSRI-preparaten bygger på att påverka återupptagningen av hjärnsignalsubstansen seretonin. Upptäckten var från början ett bifynd och man satt med en molekyl som hade en effekt - men man visste inte inledningsvis vad man skulle använda det till. Molekylen liknade mycket LSD. Ett förslag var att man skulle kunna använda det som bantningspreparat, eftersom undersökningar visat att det kunde leda till viktminskning. Att använda det för att bekämpa depressioner var inte aktuellt. För det första var det en mycket liten målgrupp och emedan "tyngre" psykiska sjukdomar (psykoser) behandlades medicinskt var det kotym att "lättare" psykiska sjukdomar (neuroser) behandlades med psykoanalys. Det fanns även en uppsättning mediciner med mycket kraftiga biverkningar som kunde användas vid svåra depressioner.
Hur kunde SSRI-preparaten gå från att vara totalt ointressanta till att bli storsäljare? Det är här IC och boken blir intressant. Det här är inte bara historien om SSRI-preparat. Det kunde lika gärna handla om blodtryckssänkande medicin. Eller medicin mot fetma.
Boken handlar om hur läkemedelsindustrin bar sig åt för att först konstruera depression som en folksjukdom, och senare även andra tillstånd där SSRI-preparat har effekt, exempelvis panikångest och andra ångestsyndrom. IC gör detta utan att hemfalla till undertoner om dumma läkemedelsföretag som bara vill tjäna pengar. IStället visar hon snyggt hur diagnoser är konstruerade i samspel med ett flertal aktörer, centralt läkemedelsföretag, läkemedelsverk och professionen. Och hur slutkonsumenterna, patienterna, kan bli en bricka i spelet - om de bara startar patientföreningar och kan börja agera samordnat. IC tar inte ställning och dömer inte medicinerna, eller de som skriver ut eller använder dem. Det är en skicklig balansgång.
Hur gör de då? Egentligen vill jag säga LÄS BOKEN! Jag kan bara lyfta upp vissa trådar. Ett första viktigt steg var att skapa en marknad för dessa mediciner, och i detta hade läkemedelsföretagen gemensamma intressen - man kunde alltså hjälpas åt. Det handlade om att få fram en acceptans för att dessa tillstånd kunde och borde medicineras, och hitta den latenta marknaden - de som då inte alls fick behandling eller ens sökte för behandling. Genom att stödja en ny sorts terapi - KBT - som inte var negativ till medicinering - kunde man skaffa sig viss legitimitet och ändra styrkeförhållandena inom vården. Till skillnad från psykoanalysen och psykoterapin gick KBT hand i hand med de utvärderingsmetoder som används idag. Man använde sig således av en sorts söndra- och härska teknik som hävstång. Man hjälpte också till att skapa patientföreningar runt om Europa för att ytterligare hävda sina intressen. Samtidigt hände mycket i samhället, exempelvis drogs i stort sett all vidareutbildning av psykiatriker in, vilket ledde till att det fanns en efterfrågan för den utbildning läkemedelsbolagen erbjöd inom området.
Läkemedelsbolag är kommersiella företag med kommersiella intressen. Man satsar inte på att ta fram mediciner för att vara snäll. Man satsar pengar där investeringen lönar sig. Det är därför det kan vara svårt att få fram mediciner för sällsynta sjukdomar (där marknaden är liten) eller mediciner för sjukdomar där köpkraften är liten (malaria, diarré). Samtidigt är det mycket intressant att se vem som har makten att avgöra vad som ska anses vara en sjukdom, och hur den ska behandlas. Och att det finns lite mening att definiera något som en sjukdom innan man kan göra något åt det.
skärp dig Lotta
Skärp dig Lotta
Merri Vik
En tidig Lotta-bok - så tidig att Lotta fortfarande avskyr Paul och att underklänningarna var stärkta. Lotta är fjorton år och riskerar att få gå om - om hon inte lyckas läsa upp matten över sommaren. Ute i Rönnvik stöter hon på notarie Anedrsson, som blir en återkommande bekantskap och hamnar upprepade gånger i tidningen i sjaviga kläder. En riktigt mysig Lottabok!
Merri Vik
En tidig Lotta-bok - så tidig att Lotta fortfarande avskyr Paul och att underklänningarna var stärkta. Lotta är fjorton år och riskerar att få gå om - om hon inte lyckas läsa upp matten över sommaren. Ute i Rönnvik stöter hon på notarie Anedrsson, som blir en återkommande bekantskap och hamnar upprepade gånger i tidningen i sjaviga kläder. En riktigt mysig Lottabok!
Gravidchock! Reporter erkänner
Gravidchock! Reporter erkänner
Belinda Olsson
Låt mig först säga att förlaget har valt fel framsida till den här boken. Här borde det varit en löpsedel och inte en gravid mage som får svara på frågor.
BO har skrivit en rolig bok om en trettioåring som är lågtifrån mogen att skaffa barn. Hon vägrar in i det längsta att inse det uppenbara. Och inte ens det uppenbara kan få henne att avstå från alkohol.
Agata jobbar på kvällspressen hon är sambo med Theo, en snygg, manlig och barnkär lågstadielärare som ständigt är den som baxar hem en berusad Agata från fester och som försöker förmå Agata att jobba lagom. Man skulle kunna säga att det är ombytta roller - här är det Agata som beter sig som (nidbilden av) en man.
När Agata blir gravid ställs tillvaron på sin spets. Hon tycker ju inte om barn. Eller småbarnsmammor. Eller att förlora i den stenhårda konkurrensen på jobbet. Ett par scener är dråpliga. Missa inte scenen där Agata spräcker sin klänning på ett oväntat sätt!
Agata är ingen sympatisk person. Å andra sidan har hon nog inte mycket till övers för mig heller. Riktigt skitjobbig är hon faktiskt ofta, och det är först när jag försöker "tänka tvärtom" som det här blir intressant. Varför stör jag mig så på Agatas beteende? Vad om det vore tvärtom? Skulle jag störa mig lika mycket om det var Theo som betedde sig på det sättet? Vad säger det om mina fördomar?
Indirekt lyfter boken ett par viktiga saker. Medan kvinnor har ett otal olika mallar att passa in i, är mamma-mallen så mycket mer begränsad. Det finns ett sätt _ ett normerande sätt - att bli mamma på, och de som inte gör så passar inte in. Som Agata till exempel. Agata ringer och försöker ändra tid för ultraljud när det krockar med ett superviktigt jobbmöte. Men så gör man inte. Som blivande mamma "ska" man välja barnet framför jobbet. Även om det handlar om en tidsbokning på landstinget ska man anpassa sig med en sorts implicit hänvisning att barnet ska komma först. Dialogen i den här scenen är mycket träffande.
Jag sträckläste boken men jag känner mig lurad på slutet. Hur blev egentligen Agatas förlossning??
P.S Gissa varför jag läser den här boken just nu?
Belinda Olsson
Låt mig först säga att förlaget har valt fel framsida till den här boken. Här borde det varit en löpsedel och inte en gravid mage som får svara på frågor.
BO har skrivit en rolig bok om en trettioåring som är lågtifrån mogen att skaffa barn. Hon vägrar in i det längsta att inse det uppenbara. Och inte ens det uppenbara kan få henne att avstå från alkohol.
Agata jobbar på kvällspressen hon är sambo med Theo, en snygg, manlig och barnkär lågstadielärare som ständigt är den som baxar hem en berusad Agata från fester och som försöker förmå Agata att jobba lagom. Man skulle kunna säga att det är ombytta roller - här är det Agata som beter sig som (nidbilden av) en man.
När Agata blir gravid ställs tillvaron på sin spets. Hon tycker ju inte om barn. Eller småbarnsmammor. Eller att förlora i den stenhårda konkurrensen på jobbet. Ett par scener är dråpliga. Missa inte scenen där Agata spräcker sin klänning på ett oväntat sätt!
Agata är ingen sympatisk person. Å andra sidan har hon nog inte mycket till övers för mig heller. Riktigt skitjobbig är hon faktiskt ofta, och det är först när jag försöker "tänka tvärtom" som det här blir intressant. Varför stör jag mig så på Agatas beteende? Vad om det vore tvärtom? Skulle jag störa mig lika mycket om det var Theo som betedde sig på det sättet? Vad säger det om mina fördomar?
Indirekt lyfter boken ett par viktiga saker. Medan kvinnor har ett otal olika mallar att passa in i, är mamma-mallen så mycket mer begränsad. Det finns ett sätt _ ett normerande sätt - att bli mamma på, och de som inte gör så passar inte in. Som Agata till exempel. Agata ringer och försöker ändra tid för ultraljud när det krockar med ett superviktigt jobbmöte. Men så gör man inte. Som blivande mamma "ska" man välja barnet framför jobbet. Även om det handlar om en tidsbokning på landstinget ska man anpassa sig med en sorts implicit hänvisning att barnet ska komma först. Dialogen i den här scenen är mycket träffande.
Jag sträckläste boken men jag känner mig lurad på slutet. Hur blev egentligen Agatas förlossning??
P.S Gissa varför jag läser den här boken just nu?
Statsrådet och den utsträckta handen
Statsrådet och den utsträckta handen
Bo Balderson
Det här är BB när han (hon?) är som allra bäst! De politiska anekdoterna är fantastiska, Vilhelm är precis så knarrig som han ska vara och deckargåtan är helt OK och fastän jag hade en vag aning om upplösningen sedan en tidig läsning någon gång på nittiotalet, lyckades BB överraska mig i alla fall.
Detta är en statsrådet-bok att rekommendera! Jag ska inte avslöja intrigen, det är den för bra för, men jag skulle vilja säga att den docenten som figurerar i boken är en ovanligt ful fisk för att vara forskare. De flesta forskare är, trots bokens beskrivningar, mer hemula.
Bo Balderson
Det här är BB när han (hon?) är som allra bäst! De politiska anekdoterna är fantastiska, Vilhelm är precis så knarrig som han ska vara och deckargåtan är helt OK och fastän jag hade en vag aning om upplösningen sedan en tidig läsning någon gång på nittiotalet, lyckades BB överraska mig i alla fall.
Detta är en statsrådet-bok att rekommendera! Jag ska inte avslöja intrigen, det är den för bra för, men jag skulle vilja säga att den docenten som figurerar i boken är en ovanligt ful fisk för att vara forskare. De flesta forskare är, trots bokens beskrivningar, mer hemula.