bokidioten

Ika 2.0 har skrivit ett par inlägg om Lotta (se här, här och här). Lotta-böckerna hörde till mina favoriter när jag var liten och jag hittade en handfull i "biblioteket". Jag tror jag identiferade mig med henne, och nu i efterhand funderar jag på varför. Enligt boken är Lotta:

"Inte en liten ljuv och förståndig flicka utan en slarvig, hoppsig, tanklös..."

Aldrig har jag råkat ut för så många missöden och missförstånd som Lotta! Det kanske var Lottas hårfärg (hur många brunetter finns i ungdomsböcker?) som gjorde att jag kände mig nära henne. Lotta har en förvånandsvärd förmåga att acceptera alla missöden utan att beklaga sig eller ge upp.

Inte mindre än 47 Lotta-böcker finns och "det är Lotta, förstås" är den första och när vi möter Lotta nu är hon tretton år. Boken är publicerad 1958 och det kostar 2 kronor och femtio öre att gå på bio. Lotta går i skolan på lördagar och får B i ordningsbetyg.

Det är kul att läsa och se böckerna med vuxen blick. Lockige Fridolf, som i mitt minne var minst sextio år, och uppfattas som gammal och tråkig, är i själva verket 33-36 år ungefär.

Boken är snabbläst - visserligen var badvattnet kallt när boken var utläst men inte så farligt. Boken är idyllisk på många sätt - det finns problem, visst, men de är övergående. Varje kapitel fungerar att läsa fristående och en hel del text känns "poänglös" - vi får mycket information som inte behövs för att föra historien vidare.


Läs Mias innehållsrika sida om Lotta-böckerna!

Breakfast at Tiffany´s
Truman Capote

Jag har fått en ny favoritbok. Underbar! Boken, som egentligen är en långnovell, är väl idag mest känd för låten. Eller för filmen. Men boken är ruskigt bra!

Kanske blev jag extra förtjust i den för att jag läste den direkt efter HP7. Få böcker kan vara så olika varandra. Språket, som väl aldrig egentligen är en njutning i sig i HP-böckerna, är här fint, inte ett ord för mycket, och jag läser det långsamt för att riktigt höra orden. Jag beundrar TC för den talang han besitter, att kunna använda språket på ett så knappt men talade sätt. 

I boken blir vi inbjudna att begripa Holly Golightly genom berättarjagets ögon.  Holly är en komplex men samtidigt amoralisk person. Det går inte att låta bli att älska henne, samtidigt som hon inte tvekar att såra dem som kommer henne nära. TC låter Holly prata på ett häpnadsväckande ologiskt sätt som samtidigt känns självklart. Man kan kalla henne lycksökerska. Man kan välja att se en bräcklig och annorlunda ung kvinna. TC beskriver henne som mycket vacker. Jag läser boken som ett försök av berättarjaget att förstå Holly och att förstå sin egen fascination för henne.

Inget jag skriver kan egentligen göra den här boken rättvisa. Jag kan skriva att jag ser klara paralleller i miljö med exempelvis Stenbockens vändkrets. Men det viktigaste är: läs den! Karaktären Holly och det språk TC använder är helt klart värt de trettio spänn boken kostar i en bok för alla.

Jag valde boken sedan jag läst Signes recension.

Harry Potter and the Deathly Hallows
JK Rowlings

Det är med blandade känslor jag lägger ifrån mig sista HP. Jag läste den första år 2000 och har ivrigt köpt del efter del. Men jag tycker ju de första är de bästa. De är inte så tjocka och ljusare. HP lever inte upp till nidbilden av sig själva. Berättelsen, inte minst i HP7, är mörk och jobbig. JKR har förmågan att skriva komplext. För historien är konplex, inte minst här. Och hon får ihop det. Om jag ska hitta en samlande tråd är det den ständiga osäkerheten, fram till sista sidan, om vem som är på den goda sidan och vem som är på den onda sidan. Och fastän hon egentligen aldrig problematiserar gott och ont, låter hon mig som läsare, genom HP, tveka om vem som egentligen är på vilken sida. Detta gäller en mängd karaktärer, och äntligen får vi faktiskt ett definitivt svar på vems sida Snape egentligen står.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag kommer ihåg så lite av vad som hände sist. Det löste sig, även om JKR inte hjälper en så mycker på traven. Nu har jag förstått av Hans inlägg att det inte kommer någon prequel (vilket jag grunnade på), faktiskt inget alls inom genren. Jag skulle vilja ha ett hexikon över HP-världen. Inte bara vilka djur som finns, utan även kartor, vem som är släkt med vem, vilka trollformler som åstadkommer vad. Får väl ta och utforska Wikipedia ordentligt inför nästa omläsning.

Kommer ni ihåg i mitten på nittiotalet, serien om grottbjörnens folk? Serien blev jättestor när den tredje mastodontromanen med tantsnusk-övertoner kom ut. Författaren Auel hade lovat att skriva 6 böcker varav fem har kommit ut.  Medans "alla" då läste de tre första hade intresset svalnat betydligt till bok fyra och bok fem och de kommer knappast att läsas av nya generationer läsare om tio år. Kommer det att bli samma sak med HP? Vad talar för att HP-hysterin kommer att avlösas av en mer beständig plats i litteraturen?  

pappersväggar
John Ajvide Lindqvist

Den här boken kommer högt på listan över böcker jag inte skulle ta med mig till en öde ö. JL är bra. Ruskigt bra. Han jämförs ofta med Stephen King men är otroligt mycket bättre. Hans idérikedom är lika stor men hans språk är fantastiskt mycket bättre. Gång på gång stannar jag till i texten, smakar på en mening, läser den igen. Den språkliga klarheten är man inte bortskämd med som skräck-fantast.

Pappersväggar är en novellsamling. Jag önskar att noveller kunde bli en mer uppskattad genre. Månfga romaner skulle göra sig bättre som noveller där författaren tvingas fundera på vad han eller hon vill ha fram. JL är bra som novellist. Långt ifrån skåpmat är de riktigt bra. De är lite olika, men man känner igen sig i dem. Efter ett tag börjar jag leta efter kopplingar mellan dem - jag skulle inte bli förvånad om vissa personer återkommer i de olika novellerna. Lite synd är att JL använder samma berättartekniska grepp i flera av de tio novellerna: att historien återberättas efteråt, att vi vet tidigt att huvudpersonen är hos polisen/i fängelse eller i ett mörkt efteråt. Ett intressant grepp, när jag väl såg det, är att JL flera gånger låter en kvinna vara huvudperson. Det gör mig lite glad. Annars är väl motsatsen, en kvinnlig författare som väljer en manlig huvudperson, vanligare.

JL skriver otäckt. Framförallt en novell, Equinox, hör till det allra otäckaste jag läst. Novellen kom allra närmast och fick mig att lyssna efter hasande fotsteg i trappan. JL är duktig på att ta en trygg, alldaglig,  situation och få oss att se gliporna i det. Han vänder och vrider på verkligheten och försöker få oss att ifrågasätta hur livet ser ut. Om vi ser verkligheten. Om det vi ser är riktigt... verkligt. Och det är kanske det som gör det så otäckt.

läs Lilldjurets recention!

Hades käftar
Steven Saylor

Det här är en riktigt bra bok. Jag kommer nog inte att komma ihåg så mycket av den om en månad, det dröjer nog innan jag läser om den, men den är bra. Den ger bra underhållning, bra berättad, bra karaktärer. Och, precis som bok nummer ett i serien Roma sub rosa, (romarblod), är det en bra skildring av det antika Rom.

En del tid har förflutit sedan Gordianus hjälpte Cicero. Nu har han en annan uppdragsgivare och boken utspelar sig inte i Rom, utan i Neapelbukten, den då kallade bägaren. Den utspelar sig med andra ord i samma geografi som den mycket läsvärda Robert Harris Pompei. Och nästintill vid samma tid. Vesivius vulkanutbrott var ju år 79 e.kr och Crassus tidsålder, som den här boken har som fond, var runt år 70 f.kr.

Som i romarblod är väl inte deckargåtan så mycket att orda om. Boken är närmast en pusseldeckare och i den här boken kom väl mycket av lösningen på slutet. Från att ha varit hopplöst läge (hur ska det här någonsin kunna lösa sig) till att vara klappat och klart var det inte många sidor. Behållningen för min del ligger på andra plan.

När jag läst klart hades käftar slog jag upp tidsperioden i Alf Henrikssons antikens historia. (läs kapitlet den rike Crassus - 2 sidor långt).  Jag kan bara konstatera att jag känner igen de ord SS lägger i Crassus mun. SS har också i slutet av boken listat sina källor och detta sammantaget gör att jag känner att detta är ett gediget hantverk. Jag tror att vi kan lita på den bild SS målar upp av antikens Rom. På så sätt kan vi läsa Hades käftar som en animerad historiebok.

Nu måste jag ju bara läsa de andra böckerna! Två avklarade, nio kvar...



Ordet krass - kommer det från namnet Crassus? Är det någon som vet?

---

071208: På grund av mycket spam till just det här inlägget stänger jag det för kommentarer. Kommentera gärna under annat inlägg!

En nannys dagbok
Emma McLaughlin & Nicola Kraus


Jag har precis läst ut en nannys dagbok och är så frustrerad. När jag började läsa boken såg jag att den hade ett omoget språk och saknade inlevelseförmåga att förstå någon annan än huvudpersonen Nanny (frågan varför gör människor som de gör ställer sig aldrig EM & NK). Nu när jag har läst klart - jag har streckläst så mycket jag kunnat - vill jag bara skaka om Nanny och fråga henne varför i h***te hon inte kunde vara riktigt destruktiv, göra något riktigt elakt och ta hämnd.

Något om handligen: medelklassflicka på Manhattan tar sig genom universitetet genom att deltidsarbeta som barnflicka. Jobbet hos famlijen X med fyraårige Grayer tar mer och mer av Nannys tid och fru X slutar se Nanny som en individ med gränser att respektera. Omtanken om Grayer, och en vilja att klara ut situationen, gör att Nanny väljer att stanna även när situationen är ohållbar. Och då blir det bara värre.

På många sätt påminner boken om djävulen bär Prada. Ung kvinna arbetar för bitch som inte respekterar kvinnans privatliv, ställer högre och högre krav, orimligare och orimligare. I båda fallen har huvudpersonerna en bra anledning att stanna kvar och vilja klara av situationen. I inget av fallen vinner de. Allra minst här.

På andra sätt skiljer böckerna sig åt. LWs bok är välskriven: det är inte den här. Vid ett par tillfällen försöker jag lista ut hur man skulle kunna formulera meningarna för att det inte ska kännas så... pubertalt. Medan huvudpersonen i djävulen bär Prada har både goda och dåliga sidor har inte Nanny några dåliga sidor. Därför blir hon inte heller komplex.

Personteckningarna är faktiskt ganska dåliga. Framemot slutet av boken får jag slutligen kläm på hurdan Grayer är.  Och i slutet av boken förstår jag också lite mer om hur EM & NK vill framställa sitt alter ego som Nanny. De ger faktiskt riktigt bra tips på hur man kan hantera besvärliga situationer. Men, som sagt, Nanny blir inte riktigt trovärdig eftersom hon är för god. Och på samma sätt blir inte de andra karaktärerna heller trovärdiga eftersom de är för nonchalanta och otrevliga. Vad är det som driver fru X? Vad tycker hon egentligen om sig själv, om Grayer och om Nanny?

Skriet från vildmarken
Jack London


Jag hittade den på macken härrom dagen. Jag har lyssnat på en del ljudböcker förrut och den här håller inte riktigt måttet. Rösten hos uppläsaren är forcerad och man har inte alls anpassat övergången mellan skivorna eller spåren. Det känns som om man byter CD-skiva mitt i ett stycke. Dessutom avslöjar man slutet redan på kartong-texten.

Bortsett från det här tekniska gnället: det var roligt att lyssna på en klassiker. Det här är en bok jag hört talas om många gånger och även om jag inte skulle gå så långt som att påstå att jag tycker om den (jag skulle inte läst ut den om jag haft den som bok) är jag glad att ha lyssnat igenom den.

Huvudpersonen är hunden Buck och hans utveckling - från snäll familjehund till aggressiv slädhund. Gång på gång glömmer jag att han bara är en hund - JL tillskriver Buck känslor och egenskaper som hundar inte har. Det får mig att fundera på om det verkligen är en hund han egentligen försöker beskriva, eller om det kanske är guldgrävarnas tillvaro. Läser vi karaktären Buck på det sättet får vi undersöka gränsen mellan vilde och civiliserad varelse. Under vilka (konstlade) omständigheter är vi civiliserade? Dras vi ständigt till det djuriska (se titeln)?  


Boken skrevs 1903. Vi får inblick i vad livet i norra Canada, i trakten kring Klondike, innebar. Vi kan också i boken dra på mungiporna av några av hans  karakatyrer till personskildringar exempelvis av den eldiga latinskan.

Katten som inte dog
Inger Frimansson

Vad händer i en människa som har begått ett mord? I den hemliga historien får vi ett svar. Här får vi ett helt annat. Beth och Ulf, barnlöst par strax under fyrtio, är i sommartorpet och Beth dödar av misstag en man. En mängd olika händelser gör att det aldrig blir rapporterat till polisen och de återvänder till Stockholm och vardagen. Men det går inte att återvända till den gamla tillvaron. Fastän de inte talar om det påverkar det dem och relationen dem emellan.

Efter ett tag kryper Beth under huden, jag vill lägga ifrån mig boken för att jag känner mig illa berörd. Jag vill ruska om henne, förmå henne att förändras, att använda det som hänt som en hävstång. Jag ser fram emot att se vad som händer sen.  

Boken är på många sätt otäck. Inte bara det att den borde få min varningsmärkning, men jag kämpar så med att förstå Beth, precis som Ulf gör. Kanske är det precis det som utmärker en bra bok - en karaktär att brottas med, som lär mig att människor tänker och fungerar annorlunda.

extremt högt och otroligt nära
Jonathan Safran Foer


Här är en huvudperson att bära med sig, att tänka kring, fundera på hur det går för honom. Oscar Schnell är nio år, har, som han säger "tunga skor" efter sin pappas död i elfte september-katastrofen två år tidigare. Detta kunde varit en mycket deprimerande bok, men det är inte. Ibland får vi ana att den Oscar andra människor ser är ett konstigt barn. Som inte kan åka hiss eller tunnelbana. Som går omkring i New York skakandes på sin tamburin. Den Oscar vi får möta är påhittig och funderar. Han kallar det själv för sina uppfinningar och jag kommer på mig själv att undra när jag slutade att tänka så där? När slutade världen vara en uppsjö av problem som kräver fantasirika lösningar?

Förutom en fin huvudperson som är fint skildrad och  en fin berättelse har boken ytterligare förtjänster. JSF väver ihop Oscars egna historia (som är berättad i jag-form) med en annan historia, den om hans farmor och farfar, som är skildrad även den i jag-form. En historia som bitvis är absurd men framförallt gör ont i hjärtat att läsa. När boken är slut förstår vi mycket mer om vad som format farmodern och farfadern och kanske, indirekt, fadern som annars är osynlig.

Detta är förmodligen den enda pocket jag äger som har sidor i färg. JSF arbetar, förutom med flera berättare, även med fotografier och tyografi. På samma sätt som de olika berättarna aktiverar mig som läsare att försöka tolka och binda samman, stimulerar extra-sidorna mig att tänka en gång till kring vad jag läser och ytterligare försöka förstå Oscar.  

Jag är inte lika entusiastisk som andra bloggare, men boken gav mig mycket att tänka på.

Romarblod
Steven Saylor


Detta var ett av mina bokrea-fynd. Jag minns att Hieronymus då, och Camilla nu, tyckte att den var bra. Jag har verkligen slukat den. Jag har velat lite mellan böcker de sista veckorna, börjat på många och lagt de åt sidan men den här boken var alldeles rätt. Tydligen var tema Rom rätt just nu för mig.

SS har gjort sin research. Jag lär mig mer om romartiden, jag kan njuta av att vara med. Till det ska läggas fascinationen att möta två av romartidens stora, Cicero och Sulla, i fina porträtt. Efter att ha läst deckaren har jag inte mycket insyn i vem huvudpersonen Gordianus är, men jag hade skapat mig en bild av Cicero. Tillräckligt mycket för att vilja ta reda på mer om honom.

Jag ska inte berätta om mordgåtan. Den är helt okej, men bokens behållning ligger inte där. Behållningen ligger, förutom i skildringarna av antikens Rom, i bokens sista kapitel där vi får höra delar av det tal Cicero höll när han skulle försvara Sextus Roscius för fadersmord. Jag letar förgäves efter talet (i svensk översättning) på nätet men får ge upp. På engelska finns det dock. Boken är skriven till stor del utifrån det talet. 
 
Delar av detta tal analyseras också i Göran Häggs praktisk retorik. Annars ständigt pålitlige Alf Henrikson i antikens historia tar inte upp Sextus Roscius som uppslagsord. Däremot skildar han förtjänstfullt den tid boken utspelar sig i (läs kapitlet om Sullas återkomst!) 

Romarblod är första boken i en serie (roma sub rosa) med totalt elva (!) böcker. Känner jag mig själv rätt kommer jag att köpa upp dem, så fort jag hittar dem i pocket. 

Läs en bra recension!

Freakonomics. A rough economist explores the hidden side of everything
Stephen Levitt & Stephen Dubner


Den töntige excentriske ekonomen och den fascinerade journalisten slår sig ihop och skriver en bok som kanske skulle kunna klassas som en samling essäer, kanske som populärvetenskap. Och boken är fascinerande. SL har applicerat den nationalekonomiska metodiken till problem som ligger en bit utanför nationalekonomins traditionella sfär. Och han gör det skickligt och med ett språk som gör att även om man läser ett par sidor då i då i badet som jag har gjort  hänger man med. (Sen har den räckt fem månader också och blivit mycket skrynkligare än den var från början). Boken bygger på en blogg och kolumner skriva i New York Times. När man läser bonusmaterialet, SDs intervju med SL, förstår man också att en del av detta är forskning, vetenskapliga artiklar, som är omskrivna.

Jag älskar och är arg på den här boken. Logiken är underbar, synbart oantastilig. Då och då får han mig att hajja till och tänka aha! Det här var ju en smidig lösning! Ett exempel har jag tom använt i undervisningen (ett dagis har problem med föräldrar som hämtar barnen för sent. Man inför en avgift. Vad händer och varför?) Det är mycket bra skrivet: till och med svåra resonemang lyckas han skriva på ett föredömligt lätt sätt (som i en kortfattad historik...). SL & SD har också ändrat min syn på det demografiska inslaget i kriminologin och på narkotikahandeln. Jag har också fått ett och annat och tänka på vad gäller namngivning av barn och andra sätt att vara förälder på. 

Jag har samma skäl att vara arg på boken som att älska den. Allt är så himla lätt! Är det något jag lärt mig som forskare är det att det aldrig (eller ytterst sällan) är så himla lätt. Sen kommer de och sopar mattan med forskning inom andra områden och det verkar så himla... självklart. Ibland kan jag komma på mig själv med att muttra om nationalekonomins kolonialisering (förlåt Johan). Men metodologin håller inom sina ramar. Men kan man ställa frågor på annat sätt? Och vad kommer man fram till då? Och vad är de svaren värda?

Mitt ex av boken innehåller bonusmaterial, bland annat en om den ekonomiska nyttan av att rösta. Utifrån synpunkten att individen sällan eller aldrig själv vinner på att rösta (den enskilde röstande påverkar sällan valet) blir det ologiskt att rösta: man tjänar inte på att går till valurnan. Man implicerar till och med att nationalekonomer skulle skämmas för att rösta. Som statsvetare blir jag lite lätt störd. Och samtidigt är logiken oanstastbar. Ställer man frågan så kommer man också fram till det svaret. Ställer man frågan annorlunda kommer man fram till ett annat svar. Och det är där jag har lust att kritiskt plocka sönder hans argument, leta upp kritiska forskare och få ett svar: att hantera boken inte som den infotainment den är, utan som en bit vetenskap. Samma drift jag får när jag läser DaVinci-koden.

Alla andra liknelser ligger i betraktarens öga.


Läs vad Hans , Malte och NOM tyckte om boken

Never let me go
Kazuo Ishiguro

Nu är radioföljetongen slut. (Jag tror fortfarande alla avsnitten ligger uppe på sr.se). Jag har lyssnat igenom alla 27 avsnitten i Mirja Turestedt fina uppläsning.

Liksom Enhet, som den på många sätt påminner mycket om, är det en dystopi. Men till skillnad från Enhet skidras den i vår nutid. En nutid som bara ser lite, lite annorlunda ut. Vi får följa Kathy som är klonad för att vara organ-donator, hennes uppväxt och framförallt tiden på Hailsham som tycks närmast vara en internatskola med en oförklarlig vurm för kreativt skapande.  

Med Kathy som utgångspunkt får vi lära känna tre individer: henne själv (och det är henne jag förstår minst efter att ha följt hela boken), Ruth och Tommy. Jag har en känsla av att jag skulle, om jag bara ansträngde mig mer, skulle förstå än mer av dem, att det är en poäng i sig i boken. På ett osentimentalt sätt skildrar berättarjaget Kathy om relationen mellan barn, om mobbning och om personliga tillkortakommande. Jag tänker ibland att Kathy inte är en helt igenom sympatisk människa.  

Jag blir mer fascinerad av denna alternativa verklighet och hur huvudpersonerna bara... anpassar sig åt den begränsade roll som de får spela. Varför rymmer de inte? Varför gör de inte uppror? Varför accepterar de att donera sina organ, varför är de inte rädda för att dö? Vad är en människa? Hur hanterar vi de som är nästan-människor och vem är det som har tolkningsföreträdet?

Enhet och Never Let me Go (varför har man valt att inte översätta titeln? Obergripligt!) har olika svar på de här frågorna. De har olika förklaringar till varför systemet har uppstått. Och i båda fallen speglas en ganska dyster syn på hur vi ser på människor i vårt samhälle.

Andra som läst boken:
Hans
Spectatia
NOM

Får lust att läsa den här boken
***

the kite runner
Khaled Hosseini

Om jag inte hade blivit rekommenderad den här boken skulle jag ha missat den. Jag är uppfylld av boken och alla dess dimensioner. De flesta böcker kan man lätt kategorisera in i ett fack: det går inte med denna.

Amir bor i Afganistan när landet fortfarande är en monarki. Han bor med sin  far Baba och tjänaren Ali och dennes son Hassan.

Ett sätt att beskriva boken är det yttre skeendet: Amirs uppväxt i Afganistan, den senare tillvaron i San Fransisco. Ett annat sätt att beskriva boken är det inre skeendet. Amirs skam över vad han gjort mot Hassan. Amirs skam över sig själv. Amirs förhållande till sin far. Båda berättelserna är lika viktiga.

Afganistan har alltid bara varit ett namn på kartan för mig. I den här boken får vi förstå hur det afganska samhället fungerade innan det blev en republik, innan Sovjetunionens ockupation, innan talibanerna. KH skriver på ett sätt att man nästan känner sig hemtam i Kabul. Han skriver på ett sätt att man förstår vad det innebär att tvingas fly. Och han skriver på ett bra sätt om hur man kan välja att förhålla sig till sitt nya hemland. Hans sätt att beskriva gör att jag blir nyfiken och får en bättre bild.

 Bokens andra tema är Amirs förhållande till sig själv, till sin far och till Hassan. Han upplever sig själv som feg och detta speglas i faderns förhållande till honom. Han längtar efter närhet med sin far. Hassan är jämngammal och Hazara. På ett självklart sätt är han på samma gång tjänare och bästa vän. Amir utnyttjar det och känner sig förödmjukad och underlägsen trots att Hassan är undergiven. Detta komplexa förhållande, som förstärks eftersom berättarjaget (Amir) skildrar Hassan som alltigenom god och sig själv som alltigenom feg, är den röda tråd som för boken vidare.

Fler recentioner här och här och här

Enheten
Ninni Homqvist


För många år sedan köpte och läste jag boken kostym. Den rensade jag ur bokhyllan i våras och bestämde mig för att undvika namnet NH. Tur att man kan ändra sig! Enhet är verkligen en läsvärd bok. Språket är levande och genomtänkt. Flera gånger "lurar" hon oss med språket: hon lindar in oss i en känsla av trygghet för att sedan i en kort mening visa på en annan verklighet.

Boken är en dystopi och har en del av tankegodset (och begreppsapparaten) gemensam med Never let med go. Bokens idé är enkel: i ett framtida Sverige utesluts ensamstående utan barn ur samhället vid femtio/sextio års ålder. De sänds till enheten där de utsätts för experiment och blir tvångsdonatorer. Hur beter sig människor i en sådan situation?

NH bygger på ett trovärdigt sätt upp en berättelse kring denna enkla idé. Hon skissar upp hur ett samhälle hamnar i en sådan situation och fortfarande anser sig vara demokratiskt. Hon skildrar hur  de utstötta människorna anpassar till situationen. Och framförallt skildrar hon miljöerna på enheten på ett sätt att man nästan känner att man är där.

Boken är självklart samhällskritisk och driver vissa idéer till sin spets. Ett samhälle som ser sina medborgare som tillgångar (humankapital tex eller som barnalstrare) istället för att se sig själv som den struktur som får medborgarnas liv att fungera bättre kan hamna här. Vi får också se hur värderingarna i ett samhälle kan förändras och det otänkbara blir självklart, till och med för dem som utesluts.
  
Läs den!

Bikt



Ytterligare en nico-textbok (det har blivit en del på sistone). För ett tag sen var jag inne och kikade och häpnade över innehållet på en site som hette bikt.se. Nu är det länge sedan jag sett till den, men jag känner igen den i den här boken.

Däremot kan jag inte hitta någon hänvisning till siten eller någon uppgift om var de fått uppgifterna ifrån. Bortsett från det, och min vanliga klago-visa över nico-text (se här och här) vet man inte om man ska skratta, gråta, äcklas eller bli misstänksam när man läser de här "bikterna". En del funderar man mycket på om de är uppdiktade (som när en bikt undertecknad av en bibliotekarie har stavat fel till sin egen titel). Andra hoppas man intensivt ska vara det (läste på bikt.se om en sjuksköterska som med flit blandade ihop barn på ett BB på åttiotalet. Hua!).

Efter ett tag börjar jag fundera på hur människor har använt sig av bikt.se (obs! det här har med webplatsen att göra, inte med boken) och vad människor egentlgien skäms över. Och framförallt har jag kommit fram till att man borde låsa in sin tandborste när man har fest... (och undrar ni varför och inte har denna uppenbarligen vanliga tvångstanke får ni läsa boken!) 

Tidigare i år var det någon blogg som undrade vem det är som köper alla bloggar-blir-böcker. Jag hör uppenbarligen till den kategorin även om jag nog har tröttnat på nico-text för ett tag. Däremot, när therapeutic pictionary kommer ut som bok, då kommer jag att köpa den! 
 

Kitty och det gåtfulla ansiktet
Carolyn Keene

Inspirerad av Anna och tok-stress på jobbet gick jag ner i biblioteket och plockade fram den enda Kitty bok jag äger. Jag höll mer på CKs andra serie, den om Mary Lou.

Denna Kitty-bok utspelar sig till största delen i Grekland. Den svenska översättningen kom 1982, enligt Wikipedia kom det engelska orginalet 1980. Det förvånar mig lite, för när jag läser boken vill jag gärna lägga tillbaka handlingen ett eller två eller tre decennier tillbaka i tiden. 

Kitty och hennes vänner Bess (den shoppingintresserade) och George (den lite tuffare) är i Grekland och försöker lösa två mysterier som i slutändan visar sig hänga ihop. Skildringen av Grekland är mycket påläst och undviker helt politiska dimensioner. I boken infogas ibland enstaka grekiska ord och vi får en bra mijöbeskrivning av de miljöer där tonåringarna vistas. Däremot tycker jag kanske att det är lite underligt att det finns grekisk-amerikansk välgörenhet riktad till barn så de får gå i skolan. Var Grekland så fattigt i början på åttiotalet?

En stor del av boken är i dialogform och det är få beskrivningar av känslor eller adjektiv för den delen. Lite som ett filmmanus kanske. Och här kommer vi till det pinsamma: jag har svårt att hänga med. Jag är snabbläsare och gång på gång läser jag lite för fort för att hänga med i turerna. Man måste vara alert för att hänga med och följa händelseförloppet. Det kanske är en av fördelarna med Kitty-böcker för ovanare läsare: man behöver inte läsa snabbt för att vara med om mycket! Speciellt på slutet upplevde jag att de tio sista sidorna innehöll för mycket. Lite samma känsla som när man ser en film och sneglar på klockan: hur ska de få ihop det här på tio minuter?

Mer om Kitty: se Lottens inlägg, ni glömmer väl inte Annas sida och se gärna Charlotte Hanssons arbete om Kitty Drew.

I tid och otid

Bodil Jönsson

 

Jag vet inte riktigt var i bokhyllan den här boken ska stå. Den har klara drag av essä och skulle göra sig bra brevid Peter Englund (tystnadens historier) och Karin Johannisson (kroppets tunna skal). Den skulle också göra sig bra brevid mina böcker om teknik och social förändring eftersom det handlar om just det: hur tekniken leder till social förändring. En annan möjlig placering är brevid självhjälpsböckerna, även om det inte egentligen är en självhjälpsbok. Mest av allt tror jag att boken passar i handväskan. Att ta upp och bläddra i den för att påminna sig om vad som står.

 

Det är en vecka sedan jag läste ut den. Det underliga är att trots att jag då fann boken så  välgörande har jag svårt att idag redogöra för vad den handlar om. Det beror dels på att jag redan börjat läsa hennes nästa bok och att jag har svårt att hålla isär dem. Det beror också på att jag tagit åt mig mycket av det hon skriver.

 

Kommer ni ihåg det fantastiska begreppet ställtid som hon introducerade i tio tankar om tid? Här tar hon det ett steg längre. Hon utvecklar tankar och driver teser om varför nu allt fler människor upplever att det är alltför mycket omkring dem.

 

När försäkringskassan anställer extra-personal för att jaga bidragsfuskare och karensdagar ifrågasätts, sker det ofta med den underliggande förställningen att det är lata människor som inte vill göra rätt för sig. Den ökande långtidssjukskrivningen beskrivs ofta som oväntat och konstigt problem. Mycket av detta pratar BJ kring. I boken lyfter hon tids-stressen till ett samhällsproblem som får individuella konsekvenser för stresskänsliga. Hon förklarar mycket av tids-stressen med teknik-stress och närmare bestämt med förmågan att sätta gränser.
 
Paradoxen hon utmålar är intressant. Samtidigt som få av oss är beredda att avstå från våra tidsbesparare (diskmaskin, tvättmaskin, e-post etc) finns det ett inneboende problem med dem. De repetitiva uppgifterna rationaliseras bort. Det kanske finns en poäng med att utföra dem. De kanske varvar ned oss. Och vad gör vi med den tiden istället? Något som stressar upp oss?

 

BJ ifrågasätter människans förmåga att sätta gränser för tekniken. Det är väldigt otidsenligt. När honnörsordet är flexibilitet predikar hon gränssättning. Just därför tycker jag alla ska läsa den här boken. Den har fått mig att tänka till över min prioritering av min tid. Den har fått mig att tänka igenom mitt förhållande till vardagsteknik. Och mest av allt: den har fått mig att fundera över vad jag egentligen gör med all tid jag sparar.