Konspirationsfabriken
Konspirationsfabriken. Lögner, hemligheter och konspirationsteorier
Sara Ersson och Åsa Lovén
Det är en halvtimmes ironisk info-tainment. Ser man boken som det och att man accepterar att (som vanligt) från det här förlaget kommer lite ihop-krafs på slutet (i den här boken gör din egen konspirationsteori och låttexter som anses betyda något helt annat när man spelar dem baklänges) är den OK.
En uppsättning konspirationsteorier fattades påtagligt. Det fanns inga DaVinci-inspirerade konspiratonsteorier med. Många konspirationsteorier hade jag aldrig hört talas om förrut. När jag läste konspirationsteorin om reptil-infiltration förstod jag plötsligt en scen i ?liftens guide? där ett rymdskepp kommer och kräver att de ska "take me to your lizzard."
Till boken hör en hemsida på myspace. Jag tycker det är kul, men det skulle räcka att nämna det en gång. Men att efter varje konspirationsteori lägga en eller två sidor på att tala om man kan titta på myspace-sidan är att överdriva.
doktor Glas - första läsningen
Doktor Glas
Hjalmar Söderberg
När jag till slut letade upp boken i bokhyllan och började läsa den insåg jag två saker samtidigt. Jag har haft onödig respekt för boken och samtidigt underskattat dess värde. Detta är en läsvärd bok!
Språket i boken är njutningsbart. I början av boken läste jag bara ett par sidor åt gången för att kunna uppfatta språket. Korthugget men varierande ger det texten flyt.
Doktor Tyko Glas är precis jämngammal med mig, 33 år. Ändå verkar han så oändligt mycket äldre. Doktor Glas har slagit sig till ro och i boken syns rutinerna tydligt.
Han beter sig och har status som en äldre person. Vi får följa ett händelseförlopp på ungefär fyra månader och vi får följa det ge genom doktor Glas dagboksliknande anteckningar till sig själv. Genom att vi får ta del av vad doktor Glas skriver till sig själv får vi på ett sätt en mycket nära förståelse för honom. På ett annat plan vet vi inte så mycket om honom. Jag kommer på mig själv att undra om han egentligen har några vänner, eller om han bara har bekanta. Jag börjar fundera på varför han är så ointresserad av att leva och trots detta kan engagera sig i paret Gregorius: avsky den ene, dyrka den andra. Jag kommer på mig själv med att undra varför han väljer att bara dyrka fru Gregorius, istället för att åtrå henne.
Sitt eget annorlundaskap tycks doktor Glas härleda till sin sexuella oerfarenhet. Men räcker det för att förstå varför han fungerar som han gör? När han får chansen att träffa unga kvinnor som är intresserade av honom undviker han dem. Nog ligger det mer bakom? Men hur skulle doktor Glas fungerat i en annan kontext? Hur skulle han fungerat idag?
Hur uppfattar andra i berättelsen doktor Glas? Vi får följa med doktorn i flera olika situationer och diskrepansen mellan hur han uppfattar sig själv och sitt liv (mig gick livet förbi) och hur andra uppfattar honom (auktoritetssituationer i läkarrollen, middagen på Hasselbacken) är slående. Är doktor Glas en osympatisk person?
Jag anar flera bottnar i boken. Ibland stannar jag till vid en passage som verkar malplacerad och grämer mig för att jag inte förstår vad HS vill säga.
Läs gärna Belgarions recension!
Läs en recension från 1905!
P.S. Är det någon som har instuderingsfrågor till doktor Glas? Jag skulle gärna vilja se om de kunde hjälpa mig att fördjupa min förståelse för boken.
Hjalmar Söderberg
När jag till slut letade upp boken i bokhyllan och började läsa den insåg jag två saker samtidigt. Jag har haft onödig respekt för boken och samtidigt underskattat dess värde. Detta är en läsvärd bok!
Språket i boken är njutningsbart. I början av boken läste jag bara ett par sidor åt gången för att kunna uppfatta språket. Korthugget men varierande ger det texten flyt.
Doktor Tyko Glas är precis jämngammal med mig, 33 år. Ändå verkar han så oändligt mycket äldre. Doktor Glas har slagit sig till ro och i boken syns rutinerna tydligt.
Han beter sig och har status som en äldre person. Vi får följa ett händelseförlopp på ungefär fyra månader och vi får följa det ge genom doktor Glas dagboksliknande anteckningar till sig själv. Genom att vi får ta del av vad doktor Glas skriver till sig själv får vi på ett sätt en mycket nära förståelse för honom. På ett annat plan vet vi inte så mycket om honom. Jag kommer på mig själv att undra om han egentligen har några vänner, eller om han bara har bekanta. Jag börjar fundera på varför han är så ointresserad av att leva och trots detta kan engagera sig i paret Gregorius: avsky den ene, dyrka den andra. Jag kommer på mig själv med att undra varför han väljer att bara dyrka fru Gregorius, istället för att åtrå henne.
Sitt eget annorlundaskap tycks doktor Glas härleda till sin sexuella oerfarenhet. Men räcker det för att förstå varför han fungerar som han gör? När han får chansen att träffa unga kvinnor som är intresserade av honom undviker han dem. Nog ligger det mer bakom? Men hur skulle doktor Glas fungerat i en annan kontext? Hur skulle han fungerat idag?
Hur uppfattar andra i berättelsen doktor Glas? Vi får följa med doktorn i flera olika situationer och diskrepansen mellan hur han uppfattar sig själv och sitt liv (mig gick livet förbi) och hur andra uppfattar honom (auktoritetssituationer i läkarrollen, middagen på Hasselbacken) är slående. Är doktor Glas en osympatisk person?
Jag anar flera bottnar i boken. Ibland stannar jag till vid en passage som verkar malplacerad och grämer mig för att jag inte förstår vad HS vill säga.
Läs gärna Belgarions recension!
Läs en recension från 1905!
P.S. Är det någon som har instuderingsfrågor till doktor Glas? Jag skulle gärna vilja se om de kunde hjälpa mig att fördjupa min förståelse för boken.
Den röda anteckningsboken
Den röda anteckningsboken
Paul Auster
Orakelnatten gav mersmak. Jag har blivit nyfiken på att förstå PAs universum. Som synes på bilden ligger NY triologin och väntar på att bli läst. I väntan på triologin har jag läst en fin liten bok, den röda anteckningsboken. Jag har förstått att den röda anteckningsboken spelar en större roll i NY triologin. Jag blev mest nyfiken på vad de olika färgerna på anteckningsböckerna i Orakelnatten symboliserar.
Jag fick inget svar på vad färgerna symboliserar när jag läste den röda anteckningsboken. Däremot fick jag på ett lågmält, koncentrerat sätt ett antal skrönor berättade. Skrönorna är ett par sidor långa, deskriptiva. PA redogör för ett antal händelser och framförallt konstiga sammanträffanden han har varit med om.
Berättelserna som sådana är inte speciella. Men sättet han skriver om dem är det. På ett klart språk berättar han ett par skrönor ur sitt liv på ett sätt att jag funderar på om det är lika lätt som det ser ut att skriva den röda anteckningsboken.
På ett annat plan kan man se det som en självbiografisk kommentar till hans skönlitterära strävanden att allt hänger ihop. De här berättelserna ger sken av att han har rätt.
Paul Auster
Orakelnatten gav mersmak. Jag har blivit nyfiken på att förstå PAs universum. Som synes på bilden ligger NY triologin och väntar på att bli läst. I väntan på triologin har jag läst en fin liten bok, den röda anteckningsboken. Jag har förstått att den röda anteckningsboken spelar en större roll i NY triologin. Jag blev mest nyfiken på vad de olika färgerna på anteckningsböckerna i Orakelnatten symboliserar.
Jag fick inget svar på vad färgerna symboliserar när jag läste den röda anteckningsboken. Däremot fick jag på ett lågmält, koncentrerat sätt ett antal skrönor berättade. Skrönorna är ett par sidor långa, deskriptiva. PA redogör för ett antal händelser och framförallt konstiga sammanträffanden han har varit med om.
Berättelserna som sådana är inte speciella. Men sättet han skriver om dem är det. På ett klart språk berättar han ett par skrönor ur sitt liv på ett sätt att jag funderar på om det är lika lätt som det ser ut att skriva den röda anteckningsboken.
På ett annat plan kan man se det som en självbiografisk kommentar till hans skönlitterära strävanden att allt hänger ihop. De här berättelserna ger sken av att han har rätt.
Orakelnatten
Orakelnatten
Paul Auster
Tänk dig fyra kinesiska askar som ligger i varandra. Den yttersta asken är författaren Paul Auster som skriver boken Orakelnatten. Den är osynlig. Asken innanför den är författaren Sydney Orr som skriver på ett par olika berättelser under bokens gång: han skriver synopsis på ett film-manus, men framförallt skriver han inledningen på en bok om förläggaren Nick Bowen. Och i den innersta asken finns det manus på boken Orakelnatten av författaren Sylvia M. som förläggaren Nick läser. Och i den boken är Lemuel Flagg huvudperson.
Detta är ett sätt att beskriva boken. Det gäller att hålla tunga rätt i mun. Vilken ask befinner man sig i? Vilka kringpersoner befinner sig i vilken ask? Och, frågan som gnagde mig, vad har askarna att säga till varandra? Han är generös med referenser mellan historierna och han har ett fantastiskt grepp i asken Sydney Orr: han låter berättarjaget Sydney Orr komma med fotnoter i sin egen text. Långa fotnoter som löper över flera sidor. Återigen blir jag nyfiken på var författaren PA slutar och hans alter ego Sydney Orr börjar.
*SPOILERVARNING*
Jag tror inte det är en slump att PA väljer just de här historierna. Och poängen som han presenterar de sista sidorna - var försiktig med det du skriver för det kan bli sant - tror jag inte heller är hela sanningen. Vad är det han vill säga med boken? Jag längtar efter en analys av boken. (någon som har något tips?)
Boken uppvisar ett lysande persongalleri och går tillräckligt djupt för att jag ska engagera mig i karaktärerna. Han väver in skrönor i historien, tvekar inte att ibland belysa en historia från ett anna håll genom att låta den betraktas av huvudpersonen i en yttre ask. Genom sin snillrika konstruktion av askar kan han också visa upp byggnadsställningen utan att det känns konstlat: vi får följa hur Nick ser på Lemuel Flagg, vi får se Sydney Orrs beslutsångest när han stängt in huvudpersonen i ett låst rum. Hantverket - att skriva - blir tydligt men inte övertydligt.
Andra om orakelnatten:
Tina
Oofbok ger fler perspektiv
P.S: jag hittade en liten analys här. Men jag skulle gärna vilja ha instuderingsfrågor!
Lilldjuret
Paul Auster
Tänk dig fyra kinesiska askar som ligger i varandra. Den yttersta asken är författaren Paul Auster som skriver boken Orakelnatten. Den är osynlig. Asken innanför den är författaren Sydney Orr som skriver på ett par olika berättelser under bokens gång: han skriver synopsis på ett film-manus, men framförallt skriver han inledningen på en bok om förläggaren Nick Bowen. Och i den innersta asken finns det manus på boken Orakelnatten av författaren Sylvia M. som förläggaren Nick läser. Och i den boken är Lemuel Flagg huvudperson.
Detta är ett sätt att beskriva boken. Det gäller att hålla tunga rätt i mun. Vilken ask befinner man sig i? Vilka kringpersoner befinner sig i vilken ask? Och, frågan som gnagde mig, vad har askarna att säga till varandra? Han är generös med referenser mellan historierna och han har ett fantastiskt grepp i asken Sydney Orr: han låter berättarjaget Sydney Orr komma med fotnoter i sin egen text. Långa fotnoter som löper över flera sidor. Återigen blir jag nyfiken på var författaren PA slutar och hans alter ego Sydney Orr börjar.
*SPOILERVARNING*
Jag tror inte det är en slump att PA väljer just de här historierna. Och poängen som han presenterar de sista sidorna - var försiktig med det du skriver för det kan bli sant - tror jag inte heller är hela sanningen. Vad är det han vill säga med boken? Jag längtar efter en analys av boken. (någon som har något tips?)
Boken uppvisar ett lysande persongalleri och går tillräckligt djupt för att jag ska engagera mig i karaktärerna. Han väver in skrönor i historien, tvekar inte att ibland belysa en historia från ett anna håll genom att låta den betraktas av huvudpersonen i en yttre ask. Genom sin snillrika konstruktion av askar kan han också visa upp byggnadsställningen utan att det känns konstlat: vi får följa hur Nick ser på Lemuel Flagg, vi får se Sydney Orrs beslutsångest när han stängt in huvudpersonen i ett låst rum. Hantverket - att skriva - blir tydligt men inte övertydligt.
Andra om orakelnatten:
Tina
Oofbok ger fler perspektiv
P.S: jag hittade en liten analys här. Men jag skulle gärna vilja ha instuderingsfrågor!
Lilldjuret
The gunslinger
The gunslinger
Stephen King
Det är månader sedan jag började på den här boken. Jag har hört så mycket bra om den och var så övertygad när jag började om att det här skulle vara en bok som jag skulle tycka om. Trots detta har det bokstavligen tagit månader att läsa ut den, bitvis har det gått jättetrögt, jag har tappat tråden och försökt hitta en läsrytm, tänkt att det blir bättre sen. Det bästa i hela boken tyckte jag var efterordet där SK skriver om den kontext boken är skriven i. Då började ögonen äntligen flyga över sidorna.
Kanske var domänen alltför manlig? Med undantag för Lucky Luke har jag aldrig funnit något som helst intresse av revolvermän. Jag kunde aldrig identifiera mig med Roland. Jag lyckades aldrid hitta mening med vandringen över öknen. Jag hade svårt att pussla ihop de delar av mytologin som presenterades till en helhet. Mot slutet tände det till och jag började begripa hur Rolands värld kanske förhåller sig till vår. Men mest tyckte jag revolvermannen var transportsträckor.
Stephen King
Det är månader sedan jag började på den här boken. Jag har hört så mycket bra om den och var så övertygad när jag började om att det här skulle vara en bok som jag skulle tycka om. Trots detta har det bokstavligen tagit månader att läsa ut den, bitvis har det gått jättetrögt, jag har tappat tråden och försökt hitta en läsrytm, tänkt att det blir bättre sen. Det bästa i hela boken tyckte jag var efterordet där SK skriver om den kontext boken är skriven i. Då började ögonen äntligen flyga över sidorna.
Kanske var domänen alltför manlig? Med undantag för Lucky Luke har jag aldrig funnit något som helst intresse av revolvermän. Jag kunde aldrig identifiera mig med Roland. Jag lyckades aldrid hitta mening med vandringen över öknen. Jag hade svårt att pussla ihop de delar av mytologin som presenterades till en helhet. Mot slutet tände det till och jag började begripa hur Rolands värld kanske förhåller sig till vår. Men mest tyckte jag revolvermannen var transportsträckor.
Allt om trädgård
Allt om trädgård
Marie & Björn Hansson mfl
Varenda gång man börjar få hybris borde man försöka lära sig något nytt. Jag har blivit med trädgård och insett vilka stora kunskapsluckor jag har. Allt om trädgård är mitt sätt att försöka täppa till de värsta på ett strukturerat sätt och lära mig grunderna.
Allt om trädgård innehåller mycket om väl ej allt. (det faktum att man tar död på löken om man kliper av blasten till påskliljorna stod inte i boken). Jag blev nästan sugen på att sätta igång när jag läst boken. Jag förstår hur man kan tänka när man planterar trädgården. Jag fattar att det finns olika sorters jord. Jag vet var jag ska hitta lösningar på de vanligaste problemen. Jag har förstått att jag ska skratta mig lycklig för att jag har en uppvuxen trädgård och inte måste börja med allt från början. Men jag känner mig också osedvanligt klumpig och okunnig. Måste man lägga ribban så högt? Jag önskar att min bokhandel även haft trädgård för dummies. Jag skulle garanterat köpt den - med.
Marie & Björn Hansson mfl
Varenda gång man börjar få hybris borde man försöka lära sig något nytt. Jag har blivit med trädgård och insett vilka stora kunskapsluckor jag har. Allt om trädgård är mitt sätt att försöka täppa till de värsta på ett strukturerat sätt och lära mig grunderna.
Allt om trädgård innehåller mycket om väl ej allt. (det faktum att man tar död på löken om man kliper av blasten till påskliljorna stod inte i boken). Jag blev nästan sugen på att sätta igång när jag läst boken. Jag förstår hur man kan tänka när man planterar trädgården. Jag fattar att det finns olika sorters jord. Jag vet var jag ska hitta lösningar på de vanligaste problemen. Jag har förstått att jag ska skratta mig lycklig för att jag har en uppvuxen trädgård och inte måste börja med allt från början. Men jag känner mig också osedvanligt klumpig och okunnig. Måste man lägga ribban så högt? Jag önskar att min bokhandel även haft trädgård för dummies. Jag skulle garanterat köpt den - med.
Skuld
Skuld
Karin Alvtegen
Jag slukade den här boken under stigande irritation. Bättre än så här kan KA! Jag tycker att historien är onödigt komplicerad och det finns ett par luckor. Det KA gjorde så bra i skam, att sätta sig in i andra människors känslor och hur känslorna påverkar deras agerande, saknas nästan helt och hållet här. Nu tycker jag bara det blev ytterligare en dussindeckare. Läs saknad istället.
Karin Alvtegen
Jag slukade den här boken under stigande irritation. Bättre än så här kan KA! Jag tycker att historien är onödigt komplicerad och det finns ett par luckor. Det KA gjorde så bra i skam, att sätta sig in i andra människors känslor och hur känslorna påverkar deras agerande, saknas nästan helt och hållet här. Nu tycker jag bara det blev ytterligare en dussindeckare. Läs saknad istället.
Priset på vatten i Finistère
Priset på vatten i Finistère
Bodil Malmsten
Var ska jag börja? Vad är egentligen det här en bok om? På ytan är det här en bok om Finistère, om att flytta till Finistère, om att uppleva Finistère. Att beskriva boken på det här sättet är att orättvist jämföra den med Peter Mayles ett år i Provence.
På ett annat plan är det flykten från Sverige. Man vet vad man lämnar men inte vad man kommer till. Får man lov att göra så när man är 55+?
På ett plan handlar det om skrivkramp, om författarens ökande ångest över att skriva en bok som ska finnas (komma ut) men som bara inte finns. Detta tema blir mer och mer uttalat när boken börjar närma sig sitt slut.
På ett annat plan handlar det om att anlägga en trädgård. En stor del av boken handlar om hoppstenar, mullvadar, pioner, krokusar, tulpaner och därmed blir även priset på vatten i Finistère viktigt. Och titeln tycker jag är underbar.
På ett plan är själva behållningen att få höra BMs röst i huvudet, så som hon talade i Sommar, att få njuta av hennes språkliga fantasi som vänder på en mening och lyckas utan att säga emot sig själv. BMs språk är bra. Det är njutart.
Som ni ser uppfattar jag boken som splittrad. Fast jag inte kan lägga boken ifrån mig undrar jag varför jag läser boken. Det känns konstigt. Driver hon med mig?
Ett sätt att se på boken är att BM vill beskriva sin upplevelse av Finistère men att beskriva det vackra, det lyckliga, låter sig inte göras (som hon själv skriver i boken). Genom att beskriva sin nästintill idylliska liv i Finistère och i sin trädgård mot en fond av skrivkramp och vardagliga gruskorn, tillåter hon oss att se det idylliska. När hon beskriver ur hon vattnar sin trädgård under stigande stress (jag borde egentligen skriva nu...) kan vi också se hur underbart hon upplever sin trädgård.
En återkommande reflektion i mina komentarer om böcker är frågan var börjar fiktionen och var slutar författaren? Ända till slutet var jag övertygad om att BM är huvudpersonen i sin bok. Ända till hon dementerar det. När ajg slår ihop boken är det det som stannar kvar. Handlar det inte om BM? Vad innebär det för vad jag har läst? Är det mindre intressant om det inte i detalj är självupplevt?
Bodil Malmsten
Var ska jag börja? Vad är egentligen det här en bok om? På ytan är det här en bok om Finistère, om att flytta till Finistère, om att uppleva Finistère. Att beskriva boken på det här sättet är att orättvist jämföra den med Peter Mayles ett år i Provence.
På ett annat plan är det flykten från Sverige. Man vet vad man lämnar men inte vad man kommer till. Får man lov att göra så när man är 55+?
På ett plan handlar det om skrivkramp, om författarens ökande ångest över att skriva en bok som ska finnas (komma ut) men som bara inte finns. Detta tema blir mer och mer uttalat när boken börjar närma sig sitt slut.
På ett annat plan handlar det om att anlägga en trädgård. En stor del av boken handlar om hoppstenar, mullvadar, pioner, krokusar, tulpaner och därmed blir även priset på vatten i Finistère viktigt. Och titeln tycker jag är underbar.
På ett plan är själva behållningen att få höra BMs röst i huvudet, så som hon talade i Sommar, att få njuta av hennes språkliga fantasi som vänder på en mening och lyckas utan att säga emot sig själv. BMs språk är bra. Det är njutart.
Som ni ser uppfattar jag boken som splittrad. Fast jag inte kan lägga boken ifrån mig undrar jag varför jag läser boken. Det känns konstigt. Driver hon med mig?
Ett sätt att se på boken är att BM vill beskriva sin upplevelse av Finistère men att beskriva det vackra, det lyckliga, låter sig inte göras (som hon själv skriver i boken). Genom att beskriva sin nästintill idylliska liv i Finistère och i sin trädgård mot en fond av skrivkramp och vardagliga gruskorn, tillåter hon oss att se det idylliska. När hon beskriver ur hon vattnar sin trädgård under stigande stress (jag borde egentligen skriva nu...) kan vi också se hur underbart hon upplever sin trädgård.
En återkommande reflektion i mina komentarer om böcker är frågan var börjar fiktionen och var slutar författaren? Ända till slutet var jag övertygad om att BM är huvudpersonen i sin bok. Ända till hon dementerar det. När ajg slår ihop boken är det det som stannar kvar. Handlar det inte om BM? Vad innebär det för vad jag har läst? Är det mindre intressant om det inte i detalj är självupplevt?
Anybody out there
Anybody out there
Marian Keyes
Detta är MKs åttonde roman (tionde bok) och återigen besöker vi familjen Walsh. Familjen Walsh består lägligt nog bara av döttrar: Maggie, Claire, Rachel, Anna och Helen.
* Watermelon Claire när hon blev övergiven av sin man
* Lucy Sullivan is getting married
* Rachels's holiday Rachel på avgiftningsklinik
* Last chance saloon
* sushi for beginners
* Angels Maggies äktenskapskris
* the other side of the story
Anybody out there Annas kris
Jag gillar MK. Jag tycker om att hon tar upp en allvarlig kris, ett allvarligt problem i varje bok, sätter sig in i det och skriva om det på ett övertygande sätt. Jag gillar att hon låter huvudpersonerna växa. Jag tycker mycket om att återträffa familjen Walsh och det fantastiska: tillsammans är systrarna ett kollektiv. När de beskrivs i "sin" bok upplever de sig som den som sticker ut. MK har en postiv syn på utveckling och de kvinnor som skildras tar sig igenom sina kriser och utvecklas genom dem. Detta är ett sympatiskt drag.
Anybody out there är tjock (som Karin skrev, äntligen en riktig MK igen!) Snäppet under sexhundra sidor. Sexhundra snabblästa, lättlästa sidor som ändå ger mersmak. Det är sällan tråkigt att läsa. Det är lätt att följa argumentationen (och det är bara ett par gånger jag anat vart hon är på väg långt innan hon kommer dit). MK är helt enkelt en helt OK skribent som gjort sin research.
På sidan 204 får vi äntligen veta vari Annas kris bottnar. Därför blir varje resonemang om vad boken handlar om, alternativa sätt att berätta historien eller brister en spoiler. Och det är lite onödigt. Jag kan inte se att boken skulle förlorat på att vi får veta det stora VARFÖR redan på baksidan. Detta är en typ av suspense som inte hjälper upp boken.
Boken utspelar sig i modemiljö. Man måste vara blind och döv och förmodligen ganska ointresserad av sin omvärld om man har missat mode-trenden. Alltså att mode har blivit rumsrent och trendigt. Alla mode-bloggar, programmet Stil i P1 etc, mycket pekar på att modevärlden är inne. MK låter också fd ur-arketypiska flumtjejen Anna jobba på ett kosmetikföretag.
På många sätt påminner den värld bokens Anna lever i Andreas värld i boken djävulen bär Prada. En värld med unga, vackra människor, mördande arbetstempo som ses som en ynnest att få ta del av, avundsjuka och djävulusiska chefer. En fråga boken skulle kunna ställa, men mer bara antyder är: vad är det som är viktigast? Livet eller jobbet?
Marian Keyes
Detta är MKs åttonde roman (tionde bok) och återigen besöker vi familjen Walsh. Familjen Walsh består lägligt nog bara av döttrar: Maggie, Claire, Rachel, Anna och Helen.
* Watermelon Claire när hon blev övergiven av sin man
* Lucy Sullivan is getting married
* Rachels's holiday Rachel på avgiftningsklinik
* Last chance saloon
* sushi for beginners
* Angels Maggies äktenskapskris
* the other side of the story
Anybody out there Annas kris
Jag gillar MK. Jag tycker om att hon tar upp en allvarlig kris, ett allvarligt problem i varje bok, sätter sig in i det och skriva om det på ett övertygande sätt. Jag gillar att hon låter huvudpersonerna växa. Jag tycker mycket om att återträffa familjen Walsh och det fantastiska: tillsammans är systrarna ett kollektiv. När de beskrivs i "sin" bok upplever de sig som den som sticker ut. MK har en postiv syn på utveckling och de kvinnor som skildras tar sig igenom sina kriser och utvecklas genom dem. Detta är ett sympatiskt drag.
Anybody out there är tjock (som Karin skrev, äntligen en riktig MK igen!) Snäppet under sexhundra sidor. Sexhundra snabblästa, lättlästa sidor som ändå ger mersmak. Det är sällan tråkigt att läsa. Det är lätt att följa argumentationen (och det är bara ett par gånger jag anat vart hon är på väg långt innan hon kommer dit). MK är helt enkelt en helt OK skribent som gjort sin research.
På sidan 204 får vi äntligen veta vari Annas kris bottnar. Därför blir varje resonemang om vad boken handlar om, alternativa sätt att berätta historien eller brister en spoiler. Och det är lite onödigt. Jag kan inte se att boken skulle förlorat på att vi får veta det stora VARFÖR redan på baksidan. Detta är en typ av suspense som inte hjälper upp boken.
Boken utspelar sig i modemiljö. Man måste vara blind och döv och förmodligen ganska ointresserad av sin omvärld om man har missat mode-trenden. Alltså att mode har blivit rumsrent och trendigt. Alla mode-bloggar, programmet Stil i P1 etc, mycket pekar på att modevärlden är inne. MK låter också fd ur-arketypiska flumtjejen Anna jobba på ett kosmetikföretag.
På många sätt påminner den värld bokens Anna lever i Andreas värld i boken djävulen bär Prada. En värld med unga, vackra människor, mördande arbetstempo som ses som en ynnest att få ta del av, avundsjuka och djävulusiska chefer. En fråga boken skulle kunna ställa, men mer bara antyder är: vad är det som är viktigast? Livet eller jobbet?
Bitterfittan
Bitterfittan (trots titeln)
Maria Sveland
När jag hörde talas om den här boken på P1 ville jag på en gång läsa den. Äntligen! En intelligent skildring av den ständiga kampen mellan könen i sjuttiotalist-tappning. Varför är det så himla svårt att vara jämställda? Jag väntade flera dagar med att köpa boken och sen försökte jag ransonera den så den inte skulle ta slut på en gång (tror ni det lyckades?)
Första delen av boken tyckte jag var otroligt bra. Hög igenkänningsfaktor (ge den här boken till alla beskäftiga barnmormorskor och BVC-tanter, tvinga alla på försäkringskassan att läsa den!) Man behöver inte vara intellektuell rå-feminist för att känna igen sig. På ett träffande sätt beskriver hon tankar och känslor som var mina. På ett bra, självklart sätt fångar hon ufo-tillvaron som gravid och föräldraledig och hur identiteten och relationen ändras. Som sagt, jag hoppas, hoppas, hoppas att Bitterfittan blir läst av många många. Jag hoppas att den kommer i pocket. Och jag hoppas att den blir diskuterad, för det förtjänar den.
Andra halvan av boken, för att inte snacka om slutet, var jag inte lika imponerad av. På samma sätt som min mosters migrän (Vibeke Holst) är superbra i början och sen tappar strigens är det lite samma sak med Bitterfittan. Vad är det hon vill säga som inte står på baksidan? Vad är det som gör en feminist bitterfittig? Hur kan man älska sitt barn och samtidigt se honom som en ockupationsmakt? Mycket bra frågor, mycket viktiga frågor, men hur svarar man på dem?
MS väljer en skönlitterär inraming i alter egot Sara (jag blev mycket nyfiken på var Sara slutar och MS börjar, jag tippar att boken är mycket självbiorafisk) och hennes resa till tönt-Teneriffa där hon får anledning att begrunda sin relation, sitt liv och sin historia. MS blandar Teneriffa-skildringar (hur blir man bemött om man säger att man är en gift kvinna som väljer att resa ensam?) med skildringar av tiden efter sonen Sigges födelse (från multiresidenta bakterier och amningshysteri) och tillbakablickar på hennes barndom/ungdom, med fokus på förhållandet till fadern som uppriktigt sagt inte verkar speciellt klok eller förstådd. I denna mix väver MS in domumenära inslag: en del av dem gör mig så förbannad att jag pratar högt med boken, andra känns mer krystade. Ytterligare en ram får historien i jämförelsen med Erica Jongs rädd att flyga. Den analys MS använder för att tolka sin (Saras) privata situation bygger nästan enbart på könsmaktsteori. Mycket av boken handlar om hur kunde detta hända just mig som är feminist? Jag skulle vilja lägga på andra raster. Hur skiljer sig arbetslivet idag från arbetslivet för tjugo år sedan? Vad händer inne i kvinnor (och män!) när de blir föräldrar? Här vill jag också ge henne en eloge för att hon kan skriva att hon saknar Sigge på ett annat sätt än sin man utan att bli livmdersfeminist.
Jag har funderat på varför jag tycker så oerhört mycket om boken samtidigt som jag är besviken på den. Kunde inte MS valt att hålla sig till ett tema (ta uppväxten,arbetarklassbakgrunden, konflikter på jobbet, stringtrosor etc i nästan bok!), och försökt driva klart tesen istället. Det finns ett mycket viktigt budskap, se till att banka in det! Jag skulle vilja säga till henne att hon inte behöver fakta att hålla sig till. Hennes/Saras subjektiva upplevelse räcker gott. [en del av blandningen förstår man när man läser här. Helt enkelt för mycket byggnadsställning kvar!] Jag ser fram emot MS nästa bok!
Andra om Bitterfittan:
Anna tycker nog lite om den, ffa de delar jag tycker mindre bra om. Noll igenkänningsfaktor
Lettura tidernas totalsågning!
Linda Skugge vet som vanligt bäst själv ;)
Johanna L äntligen nån som gillar den!
Supermamman inte direkt någon fan...
Maria Sveland
När jag hörde talas om den här boken på P1 ville jag på en gång läsa den. Äntligen! En intelligent skildring av den ständiga kampen mellan könen i sjuttiotalist-tappning. Varför är det så himla svårt att vara jämställda? Jag väntade flera dagar med att köpa boken och sen försökte jag ransonera den så den inte skulle ta slut på en gång (tror ni det lyckades?)
Första delen av boken tyckte jag var otroligt bra. Hög igenkänningsfaktor (ge den här boken till alla beskäftiga barnmormorskor och BVC-tanter, tvinga alla på försäkringskassan att läsa den!) Man behöver inte vara intellektuell rå-feminist för att känna igen sig. På ett träffande sätt beskriver hon tankar och känslor som var mina. På ett bra, självklart sätt fångar hon ufo-tillvaron som gravid och föräldraledig och hur identiteten och relationen ändras. Som sagt, jag hoppas, hoppas, hoppas att Bitterfittan blir läst av många många. Jag hoppas att den kommer i pocket. Och jag hoppas att den blir diskuterad, för det förtjänar den.
Andra halvan av boken, för att inte snacka om slutet, var jag inte lika imponerad av. På samma sätt som min mosters migrän (Vibeke Holst) är superbra i början och sen tappar strigens är det lite samma sak med Bitterfittan. Vad är det hon vill säga som inte står på baksidan? Vad är det som gör en feminist bitterfittig? Hur kan man älska sitt barn och samtidigt se honom som en ockupationsmakt? Mycket bra frågor, mycket viktiga frågor, men hur svarar man på dem?
MS väljer en skönlitterär inraming i alter egot Sara (jag blev mycket nyfiken på var Sara slutar och MS börjar, jag tippar att boken är mycket självbiorafisk) och hennes resa till tönt-Teneriffa där hon får anledning att begrunda sin relation, sitt liv och sin historia. MS blandar Teneriffa-skildringar (hur blir man bemött om man säger att man är en gift kvinna som väljer att resa ensam?) med skildringar av tiden efter sonen Sigges födelse (från multiresidenta bakterier och amningshysteri) och tillbakablickar på hennes barndom/ungdom, med fokus på förhållandet till fadern som uppriktigt sagt inte verkar speciellt klok eller förstådd. I denna mix väver MS in domumenära inslag: en del av dem gör mig så förbannad att jag pratar högt med boken, andra känns mer krystade. Ytterligare en ram får historien i jämförelsen med Erica Jongs rädd att flyga. Den analys MS använder för att tolka sin (Saras) privata situation bygger nästan enbart på könsmaktsteori. Mycket av boken handlar om hur kunde detta hända just mig som är feminist? Jag skulle vilja lägga på andra raster. Hur skiljer sig arbetslivet idag från arbetslivet för tjugo år sedan? Vad händer inne i kvinnor (och män!) när de blir föräldrar? Här vill jag också ge henne en eloge för att hon kan skriva att hon saknar Sigge på ett annat sätt än sin man utan att bli livmdersfeminist.
Jag har funderat på varför jag tycker så oerhört mycket om boken samtidigt som jag är besviken på den. Kunde inte MS valt att hålla sig till ett tema (ta uppväxten,arbetarklassbakgrunden, konflikter på jobbet, stringtrosor etc i nästan bok!), och försökt driva klart tesen istället. Det finns ett mycket viktigt budskap, se till att banka in det! Jag skulle vilja säga till henne att hon inte behöver fakta att hålla sig till. Hennes/Saras subjektiva upplevelse räcker gott. [en del av blandningen förstår man när man läser här. Helt enkelt för mycket byggnadsställning kvar!] Jag ser fram emot MS nästa bok!
Andra om Bitterfittan:
Anna tycker nog lite om den, ffa de delar jag tycker mindre bra om. Noll igenkänningsfaktor
Lettura tidernas totalsågning!
Linda Skugge vet som vanligt bäst själv ;)
Johanna L äntligen nån som gillar den!
Supermamman inte direkt någon fan...
Dårskaper i Brooklyn
Dårskaper i Brooklyn
Paul Auster
Jag har sett många skriva om Paul Auster, sett att han finns med på många listor. Jag blev nyfiken och plockade upp dårskaper i Brooklyn. Det var kärlek vid första ögonkastet. Nattygsbordet är överfullt av halvlästa böcker som jag inte riktigt orka läsa klart. Och här kom en bok som jag bara inte kunde lägga ifrån mig. Jag sträckläste boken med ett leende på läpparna. Jag började tycka om de personer han beskrev, jag engagerade mig i de beslut de tog. Detta är en riktig feel-good bok med en sextioårig cynisk förtidspensionerad nyskild fd cancerpatient i huvudrollen. Och trots det lyckas PA göra boken så glad, så rolig! På omslaget står att detta är en bra inkörsport till PA. Och jag tror att det blir det för mig.
Ett stort minus är att när boken var slut så var den slut. Jag funderade lite på hur det fick för Honey och Tom, hur skulle Aurora klara sig i Brooklyn och så vidare. Men boken lyckades inte engagera mig, fick mig inte att ställa nya frågor till mig själv, ifrågasätta min egen världsbild. Och det vill jag gärna att en bok ska göra. Vad tänkte PA när han skrev boken? Vad ville han ha sagt?
Paul Auster
Jag har sett många skriva om Paul Auster, sett att han finns med på många listor. Jag blev nyfiken och plockade upp dårskaper i Brooklyn. Det var kärlek vid första ögonkastet. Nattygsbordet är överfullt av halvlästa böcker som jag inte riktigt orka läsa klart. Och här kom en bok som jag bara inte kunde lägga ifrån mig. Jag sträckläste boken med ett leende på läpparna. Jag började tycka om de personer han beskrev, jag engagerade mig i de beslut de tog. Detta är en riktig feel-good bok med en sextioårig cynisk förtidspensionerad nyskild fd cancerpatient i huvudrollen. Och trots det lyckas PA göra boken så glad, så rolig! På omslaget står att detta är en bra inkörsport till PA. Och jag tror att det blir det för mig.
Ett stort minus är att när boken var slut så var den slut. Jag funderade lite på hur det fick för Honey och Tom, hur skulle Aurora klara sig i Brooklyn och så vidare. Men boken lyckades inte engagera mig, fick mig inte att ställa nya frågor till mig själv, ifrågasätta min egen världsbild. Och det vill jag gärna att en bok ska göra. Vad tänkte PA när han skrev boken? Vad ville han ha sagt?
Brev till samhället
Brev till samhället
Eric Ericson (pseudonym för Christer Alm)
Det här är en bok alla borde äga. Boken består av ett antal absurda brev som Eric Ericson skickat till myndigheter, organiationer, och ett och annat företag. Breven är så formulerade att de som regel kräver ett svar. Hur känner man sig när man inser att det kommer någon med vilda djur och förväntar sig att man ska ta hand om dem? Och som inte vill lämna burarna? Eller hur försöker man avstyra ett besök från Det Rödas Fingrar eller ett längre besök från Thomas Svensson som tyvärr tror att han är en katt? Det är inte EEs del av boken som är rolig. Utan det är alla stackare som på ett trevligt sätt försöker säga NEJ.
Boken är ännu bättre än sin uppföljare, brev till utlandet. Denna bok måste läsas!
Eric Ericson (pseudonym för Christer Alm)
Det här är en bok alla borde äga. Boken består av ett antal absurda brev som Eric Ericson skickat till myndigheter, organiationer, och ett och annat företag. Breven är så formulerade att de som regel kräver ett svar. Hur känner man sig när man inser att det kommer någon med vilda djur och förväntar sig att man ska ta hand om dem? Och som inte vill lämna burarna? Eller hur försöker man avstyra ett besök från Det Rödas Fingrar eller ett längre besök från Thomas Svensson som tyvärr tror att han är en katt? Det är inte EEs del av boken som är rolig. Utan det är alla stackare som på ett trevligt sätt försöker säga NEJ.
Boken är ännu bättre än sin uppföljare, brev till utlandet. Denna bok måste läsas!
Mamma, pappa och jag
Mamma, pappa och jag
Bosse Löthén & Erica Jacobson
Jag brukar inte recencera de böcker jag läser för lilla A. Det här är ett undantag, och ett speciellt sådant. Lilla A har börjat fundera på, och ställt frågan mer än en gång: men mamma, hur kom jag in i din mage då?
Nog hade jag tänkt att man förr eller senare skulle få svara på det, men det här var ett par år innan jag trodde frågan skulle komma upp. Den enkla varianten vore en förklaring a la Bamse ("en kväll kramades Bamse och Brummelisa extra länge"). Den här boken blev alternativet.
Sällan stöter jag på en bokhandel med bra utbud på barnböcker. I fjärde bokhandeln stötte jag på den här boken och tyckte det var väldigt bra. Den lade fokus på att mammor och pappor tycker om varandra och framförallt, med hjälp av ett bra tilltal, relaterar den till barnet. Det är en bra, pedagogisk bok som passar småbarn. Önskar bara att den vore lättillgängligare.
Bosse Löthén & Erica Jacobson
Jag brukar inte recencera de böcker jag läser för lilla A. Det här är ett undantag, och ett speciellt sådant. Lilla A har börjat fundera på, och ställt frågan mer än en gång: men mamma, hur kom jag in i din mage då?
Nog hade jag tänkt att man förr eller senare skulle få svara på det, men det här var ett par år innan jag trodde frågan skulle komma upp. Den enkla varianten vore en förklaring a la Bamse ("en kväll kramades Bamse och Brummelisa extra länge"). Den här boken blev alternativet.
Sällan stöter jag på en bokhandel med bra utbud på barnböcker. I fjärde bokhandeln stötte jag på den här boken och tyckte det var väldigt bra. Den lade fokus på att mammor och pappor tycker om varandra och framförallt, med hjälp av ett bra tilltal, relaterar den till barnet. Det är en bra, pedagogisk bok som passar småbarn. Önskar bara att den vore lättillgängligare.
A nest of nightmares
A nest of nightmares
Lisa Tuttle
Vad är det som gör en skräckhistoria bra? Boken, som består av tretton noveller, kommer ofta nära en rktigt bra skräckhistoria. Men det tog ett par historier innan jag kunde se tjusningen i hennes noveller. I början fick de mig bara att känna mig illa till mods, snarare än rädd.
Jag insåg att en av de krav jag ställde på en skräckhistoria var att jag i början av berättelsen skulle kunna identifiera mig, ja, att historien till och med skulle vara lite hemtrevlig och... avundsvärd. Som i jurkyrkogården, den unga lyckliga familjen som flyttade till ett nytt hem... Eller i alla dessa skräckfilmer. Livet är aldrig så underbart som i en skräckfilm innan första mördaren slår till.
Lisa Tuttles noveller bryter mot detta. Det är inte så där fint innan. Och det blir bara värre. Ibland - oftast - förstår man vart det är på väg. Ett par gånger hoppade jag över sista uppslaget och läste bara slutmeningen. Det kändes för otäckt.
Huvudpersonerna är inte tonåringar och faller på det sättet utanför den ram för skräckberättelser som man lärt sig på film (där man klarar sig bara man inte är oskuld/alltför lösaktig). Huvudpersonen är ofta ensam på ett eller annat sätt. Om inte i rummet så i alla fall i relationerna med sin omvärld. Det saknas i alla fall nära vänner, någon att dela med sig av, någon som kan inkluderas i mardrömmen. Som skadedjursbekämparen i the Nest som inte ser boet på vinden, eller den äkte mannen i the memory of wood som bara inte förstår varför hans fru vill göra sig av med den dyra antika kistan. Den katastrof som varje berättelse slutar i blir på det sättet inte uppenbar för omgivningen utan man inser att den lätt kan bortförklaras för en omgivning som inte vill se. I mer än en berättelse är huvudpersonen en mamma som förlorar sina barn på ett sätt som kan tolkas som vanvård, om man inte följt berättelsens inre logik.
Den bästa berättelsen är flying to Byzantinum. Den funderade jag på en hel dag.
Lisa Tuttle
Vad är det som gör en skräckhistoria bra? Boken, som består av tretton noveller, kommer ofta nära en rktigt bra skräckhistoria. Men det tog ett par historier innan jag kunde se tjusningen i hennes noveller. I början fick de mig bara att känna mig illa till mods, snarare än rädd.
Jag insåg att en av de krav jag ställde på en skräckhistoria var att jag i början av berättelsen skulle kunna identifiera mig, ja, att historien till och med skulle vara lite hemtrevlig och... avundsvärd. Som i jurkyrkogården, den unga lyckliga familjen som flyttade till ett nytt hem... Eller i alla dessa skräckfilmer. Livet är aldrig så underbart som i en skräckfilm innan första mördaren slår till.
Lisa Tuttles noveller bryter mot detta. Det är inte så där fint innan. Och det blir bara värre. Ibland - oftast - förstår man vart det är på väg. Ett par gånger hoppade jag över sista uppslaget och läste bara slutmeningen. Det kändes för otäckt.
Huvudpersonerna är inte tonåringar och faller på det sättet utanför den ram för skräckberättelser som man lärt sig på film (där man klarar sig bara man inte är oskuld/alltför lösaktig). Huvudpersonen är ofta ensam på ett eller annat sätt. Om inte i rummet så i alla fall i relationerna med sin omvärld. Det saknas i alla fall nära vänner, någon att dela med sig av, någon som kan inkluderas i mardrömmen. Som skadedjursbekämparen i the Nest som inte ser boet på vinden, eller den äkte mannen i the memory of wood som bara inte förstår varför hans fru vill göra sig av med den dyra antika kistan. Den katastrof som varje berättelse slutar i blir på det sättet inte uppenbar för omgivningen utan man inser att den lätt kan bortförklaras för en omgivning som inte vill se. I mer än en berättelse är huvudpersonen en mamma som förlorar sina barn på ett sätt som kan tolkas som vanvård, om man inte följt berättelsens inre logik.
Den bästa berättelsen är flying to Byzantinum. Den funderade jag på en hel dag.
Jag kanske är utvecklingsstörd men kalla mig inte för MONGO
Jag kanske är utvecklingsstörd men kalla mig inte för MONGO
Fredrik Colting mfl
Detta är en liten snygg snabbläst nico-text-bok. Man har frågat ett trettiotal förståndshandikappade svåra frågor och skrivit ner vad de svarat. Detta är en idé som verkligen kunde ha blivit jättefel, men eftersom frågorna är så svåra så att vem som helst skulle ha svårt att formulera korrekta svar, blir alla svar bra. För vem vet egentligen varför himlen är blå? Eller vad meningen med livet är?
Baksidestexten poängterar att man kan få ett annat perspektiv, att de ger annorlunda svar. Och den respekten för de personer man talat med känns i boken. Man kan le, man kan skratta och man kan tänka efter. För hur hanterar jag dumma människor? Jag som har fått så mycket av livet, vad tycker jag är meningen med livet? Vad behövs för att jag ska vara lycklig?
Jag måste säga att efter att ha läst boken är jag också nyfiken på varför himlen egentligen är blå, eller snön vit. För att inte snacka om hur telefonen egentligen fungerar.
Fredrik Colting mfl
Detta är en liten snygg snabbläst nico-text-bok. Man har frågat ett trettiotal förståndshandikappade svåra frågor och skrivit ner vad de svarat. Detta är en idé som verkligen kunde ha blivit jättefel, men eftersom frågorna är så svåra så att vem som helst skulle ha svårt att formulera korrekta svar, blir alla svar bra. För vem vet egentligen varför himlen är blå? Eller vad meningen med livet är?
Baksidestexten poängterar att man kan få ett annat perspektiv, att de ger annorlunda svar. Och den respekten för de personer man talat med känns i boken. Man kan le, man kan skratta och man kan tänka efter. För hur hanterar jag dumma människor? Jag som har fått så mycket av livet, vad tycker jag är meningen med livet? Vad behövs för att jag ska vara lycklig?
Jag måste säga att efter att ha läst boken är jag också nyfiken på varför himlen egentligen är blå, eller snön vit. För att inte snacka om hur telefonen egentligen fungerar.
Tankar om att vara mamma
Tankar om att vara mamma
Kattrin Davida
På efter-rean hittade jag denna lilla tankebok. Ursprungligt pris 142 kronor, nu 24 kronor. Liten och snygg med medföljade CD-skiva. Och totalt fel. I alla fall för mig.
Jag inser att det finns de som tilltalas av den här boken. Ett citat ur boken, sidan 15:
En mor kommer inte ens på tanken att hon uppoffrar sig. Vad hon än avstår från för att ta hand om sina barn, är det alltid värt det. .... Hon kommer alltid, utan undantag, att sätta sina barn i främsta rummet. Det gör en mor.
Kategoriskt och generaliserande, könskonserverande så att till och Rigmor Robert skulle framstå som en vindpust, den här boken sätter verkligen upp modern på en pedistal utan att ge henne en chans att ha ett eget liv, eller en chans att ens vilja ha ett eget liv. Värsta sortens dravvel. Jag tror inte att jag är en konstig mamma som inte älskar att VABBA. Som tror att papor också är föräldrar.
Hur skulle världen se ut om denna bok var sann? Skulle jag, som arbetsgivare någonsin anställa en mor?
Boken är tänkt som en presentbok. Köp inte den och ge framförallt inte bort den i present!
Kattrin Davida
På efter-rean hittade jag denna lilla tankebok. Ursprungligt pris 142 kronor, nu 24 kronor. Liten och snygg med medföljade CD-skiva. Och totalt fel. I alla fall för mig.
Jag inser att det finns de som tilltalas av den här boken. Ett citat ur boken, sidan 15:
En mor kommer inte ens på tanken att hon uppoffrar sig. Vad hon än avstår från för att ta hand om sina barn, är det alltid värt det. .... Hon kommer alltid, utan undantag, att sätta sina barn i främsta rummet. Det gör en mor.
Kategoriskt och generaliserande, könskonserverande så att till och Rigmor Robert skulle framstå som en vindpust, den här boken sätter verkligen upp modern på en pedistal utan att ge henne en chans att ha ett eget liv, eller en chans att ens vilja ha ett eget liv. Värsta sortens dravvel. Jag tror inte att jag är en konstig mamma som inte älskar att VABBA. Som tror att papor också är föräldrar.
Hur skulle världen se ut om denna bok var sann? Skulle jag, som arbetsgivare någonsin anställa en mor?
Boken är tänkt som en presentbok. Köp inte den och ge framförallt inte bort den i present!
700 dagar i Rosenbad
700 dagar i Rosenbad
Thomas Bodström
Är man minsta lilla politiskt intresserad tycker jag att man ska investera ett par tjugor och köpa den här ur-läckra pocketen. Som titeln avslöjar handlar den om TBs tid som justitieminister i regeringen Persson. Den är intressant för man får mycket mer kött på benen om hur en ministers vardag kan fungera, mycket mer förståelse för all den cirkus som är runt statsråden och där det inte bara är att fatta beslut utan även att hantera exempelvis pressen. Som förvaltingspolitiskt intresserad tittar jag speciellt på hur han beskriver samarbetet med tjänstemännen och försöker förstå vem som gör vad. Ibland berättar han anekdoter som får mig att skratta högt.
Därtill är det en guldgruva för att förstå vår samtid och de stor-händelser med juridiska förtecken som ägde rum under TBs tid vid makten. Redogörelserna kring Göteborgskravallerna, och tillsättningen av göteborgskommittén är otroligt intressanta om man nu är lagd åt det hållet. Språket är avundsvärt rakt, enkelt, avskalat och förmår samtigt att beröra. Jag önskar att jag vore en lika bra stilist.
Den här boken har följt med mig i handväskan, i badet, till föreläsningar. Jag har läst ett stycke då och då under ett par månaders tid. Det har varit ett bra sätt att läsa den. Ännu bättre hade den blivit med ett rejät register. Fram för fler välskrivna politiska biografier!
Thomas Bodström
Är man minsta lilla politiskt intresserad tycker jag att man ska investera ett par tjugor och köpa den här ur-läckra pocketen. Som titeln avslöjar handlar den om TBs tid som justitieminister i regeringen Persson. Den är intressant för man får mycket mer kött på benen om hur en ministers vardag kan fungera, mycket mer förståelse för all den cirkus som är runt statsråden och där det inte bara är att fatta beslut utan även att hantera exempelvis pressen. Som förvaltingspolitiskt intresserad tittar jag speciellt på hur han beskriver samarbetet med tjänstemännen och försöker förstå vem som gör vad. Ibland berättar han anekdoter som får mig att skratta högt.
Därtill är det en guldgruva för att förstå vår samtid och de stor-händelser med juridiska förtecken som ägde rum under TBs tid vid makten. Redogörelserna kring Göteborgskravallerna, och tillsättningen av göteborgskommittén är otroligt intressanta om man nu är lagd åt det hållet. Språket är avundsvärt rakt, enkelt, avskalat och förmår samtigt att beröra. Jag önskar att jag vore en lika bra stilist.
Den här boken har följt med mig i handväskan, i badet, till föreläsningar. Jag har läst ett stycke då och då under ett par månaders tid. Det har varit ett bra sätt att läsa den. Ännu bättre hade den blivit med ett rejät register. Fram för fler välskrivna politiska biografier!
Tvångströjan
Tvångströjan
Aino Trosell
Det här var en av romanerna jag köpte på bokrean. Mitt tidigare möte med författaren hamnade i kategorin oavslutat (En gränslös kärlekshistoria - jag tror alltid jag ska gilla släktkrönikor och gör det inte). Den här boken tyckte jag om och jag fortsätter att fundera kring den även sedan jag läst ut den. Enligt Wikipedia brukar AT räknas till proletärförfattarna. Jag hajjade till när jag läste den beskrivningen. För mig är proletariatet smutsigt och överarbetat och... förgånget. Men om vi ska tänka oss ett proletariat idag, nog hör hemtjänstpersonal dit?
Huvudpersonen Siv Dahlin jobbar inom hemtjänsten i Värmland-Jämtland någonting. Hon jobbar även svart med att städa fjällturisternas stugor. Hon råkar bli inblandad i efterskedet av en mobbad femtonåring som blir vådaskjuten till döds.
Detta är en kort resumé av den yttre handlingen. Vi kan välja att se den som en deckare eller en kriminalroman som det står på omslaget. Här har vi en ovanlig - osannolik? - huvudperson i en deckare. De riktigt fina skildringarna, som gör att jag kommer att läsa boken en gång till, är av Sivs jobb i hemtjänsten, förhållandet till de gamla, förhållandet till arbetskamraterna. Man kan, om man vill, läsa in en skarp samhällskritik i det hon skriver. Förhållandet till bygden och vad det innebär att leva i glesbygd. Dessutom uppehåller hon sig mycket kring tidseffektivitet och vad det gör med människor. Hur hon upplever att tiden går långsammare än i storstan och framförallt, hur tiden går långsamt för de gamla och vad de gör av sin tid. På detta sätt skiljer sig huvudpersonen Siv så mycket från mig och från de förhållanden jag lever under. Och ändå tycker jag så mycket om henne, har svårt att släppa henne.
Jag förstår inte riktigt varför hon valt att kalla den tvångströjan. Är det någon som begriper det är jag faktiskt nyfiken på varför. Jag tänkte när ajg läste boken att hon använder ett stilistiskt grepp som bland annat Elizabeth George ofta använder sig av. Hon bryter texten med långs sjok av kursiverad text där vi får ta del av tankeflödet hos en person som vi inte vet namnet på men som vi begriper nog är mördaren. Personligen har jag svårt för sådana här inslag, jag har svårt för att brottet i textflödet och det är först i efterhand som jag kan bläddra tillbaka och fundera på vad jag har missat.
Jag funderar på vad en mordhistoria har i den här boken att göra. Skulle inte boken bli minst lika bra om man skrev ut mordhistorien? Jag är inte intresserad av om Sammy blev mördad eller inte, jag är inte intresserad av hur det går. För mig räcker skildringen alldeles tillräckligt. Men varför är då mordet med? Vad driver annars en historia? Och - skulle jag köpt boken då?
Aino Trosell
Det här var en av romanerna jag köpte på bokrean. Mitt tidigare möte med författaren hamnade i kategorin oavslutat (En gränslös kärlekshistoria - jag tror alltid jag ska gilla släktkrönikor och gör det inte). Den här boken tyckte jag om och jag fortsätter att fundera kring den även sedan jag läst ut den. Enligt Wikipedia brukar AT räknas till proletärförfattarna. Jag hajjade till när jag läste den beskrivningen. För mig är proletariatet smutsigt och överarbetat och... förgånget. Men om vi ska tänka oss ett proletariat idag, nog hör hemtjänstpersonal dit?
Huvudpersonen Siv Dahlin jobbar inom hemtjänsten i Värmland-Jämtland någonting. Hon jobbar även svart med att städa fjällturisternas stugor. Hon råkar bli inblandad i efterskedet av en mobbad femtonåring som blir vådaskjuten till döds.
Detta är en kort resumé av den yttre handlingen. Vi kan välja att se den som en deckare eller en kriminalroman som det står på omslaget. Här har vi en ovanlig - osannolik? - huvudperson i en deckare. De riktigt fina skildringarna, som gör att jag kommer att läsa boken en gång till, är av Sivs jobb i hemtjänsten, förhållandet till de gamla, förhållandet till arbetskamraterna. Man kan, om man vill, läsa in en skarp samhällskritik i det hon skriver. Förhållandet till bygden och vad det innebär att leva i glesbygd. Dessutom uppehåller hon sig mycket kring tidseffektivitet och vad det gör med människor. Hur hon upplever att tiden går långsammare än i storstan och framförallt, hur tiden går långsamt för de gamla och vad de gör av sin tid. På detta sätt skiljer sig huvudpersonen Siv så mycket från mig och från de förhållanden jag lever under. Och ändå tycker jag så mycket om henne, har svårt att släppa henne.
Jag förstår inte riktigt varför hon valt att kalla den tvångströjan. Är det någon som begriper det är jag faktiskt nyfiken på varför. Jag tänkte när ajg läste boken att hon använder ett stilistiskt grepp som bland annat Elizabeth George ofta använder sig av. Hon bryter texten med långs sjok av kursiverad text där vi får ta del av tankeflödet hos en person som vi inte vet namnet på men som vi begriper nog är mördaren. Personligen har jag svårt för sådana här inslag, jag har svårt för att brottet i textflödet och det är först i efterhand som jag kan bläddra tillbaka och fundera på vad jag har missat.
Jag funderar på vad en mordhistoria har i den här boken att göra. Skulle inte boken bli minst lika bra om man skrev ut mordhistorien? Jag är inte intresserad av om Sammy blev mördad eller inte, jag är inte intresserad av hur det går. För mig räcker skildringen alldeles tillräckligt. Men varför är då mordet med? Vad driver annars en historia? Och - skulle jag köpt boken då?
Parfymen
Parfymen- en mördares historia
Patrick Süskind
Många har pratat så väl om den här boken och nu blev det av att jag läste den. En så märkvärdig bok! Vi befinner oss i Paris, decennierna innan franska revolutionen och vi får följa den föräldralösa Grenouille som föds med superbt luktsinne. Hela boken är skriven så att man plötsligt inser vad olika världen skulle kunna te sig om man hade förmåga att uppfatta lukter på motsvarande sätt som syn eler hörsel.
Grenouille saknar egen lukt och han saknar egentligen vanliga känslor och utmålas i boken som ett monster. Jag är inte säker på om han är ett monster eller om han blir det. Men ingen människa berör honom. Två dofter berör honom djupt, men ingen människa. Man agerar utifrån sin dröm om dofter och inte utifrån vanliga social konventioner. även att han känner till dem. Däremot berör han människor fast på ett negativt, obehagligt sätt.
En sak som jag irriterade mig på i boken är att fastän doften, näsan, är så oerhört centralt för honom är smaken, munnen, födan, honom fullständigt egalt. Jag får det inte att gå ihop. Den mesta smak vi känner är ju egentligen lukt. Då borde ju detsamma gälla Grenouille.
Boken ska läsas för att förstå hur begränsade sinnestryck vi tar in. Den kan läsas för att få en bättre bild av hur man kan fungera inombords. Den kan läsas för att få en bild av 1700-talets Frankrike. Men framförallt ska den läsas för man plötsligt lägger märke till sin egen näsa, sina egna doftintryck.
Kalle och chokladfabriken
Kalle och chokladfabriken
Roald Dahl
Det här var en av mina favoritböcker när jag var liten. Jag minns hur illustrationerna så ut, hur chokladen och karamellerna smakade i min fantasi.
Det förvånar mig att boken är så... tunn. På ganska få sidor ryms mycket. En stor del av boken används till att att komma fram till Wonkas chokladfabrik, för att få oss att förstå hur fattig och hungrig och... ädel Kalle är. Andra halvan av boken handlar om barnens upplevelser i den fantastiska chokladfabriken. Med få ord kan RD få oss att se alla uppfinningar. Det här är ett annat sätt att skriva tänk-om-böcker. Ett mycket bra sätt!
Boken är läsvärd. Det behöver knappast sägas. Den ska läsas för upplevlsernas skull, för alla smaker och dofter och alla tänk om.
Roald Dahl
Det här var en av mina favoritböcker när jag var liten. Jag minns hur illustrationerna så ut, hur chokladen och karamellerna smakade i min fantasi.
Det förvånar mig att boken är så... tunn. På ganska få sidor ryms mycket. En stor del av boken används till att att komma fram till Wonkas chokladfabrik, för att få oss att förstå hur fattig och hungrig och... ädel Kalle är. Andra halvan av boken handlar om barnens upplevelser i den fantastiska chokladfabriken. Med få ord kan RD få oss att se alla uppfinningar. Det här är ett annat sätt att skriva tänk-om-böcker. Ett mycket bra sätt!
Boken är läsvärd. Det behöver knappast sägas. Den ska läsas för upplevlsernas skull, för alla smaker och dofter och alla tänk om.