Tankar om att vara mamma
Tankar om att vara mamma
Kattrin Davida
På efter-rean hittade jag denna lilla tankebok. Ursprungligt pris 142 kronor, nu 24 kronor. Liten och snygg med medföljade CD-skiva. Och totalt fel. I alla fall för mig.
Jag inser att det finns de som tilltalas av den här boken. Ett citat ur boken, sidan 15:
En mor kommer inte ens på tanken att hon uppoffrar sig. Vad hon än avstår från för att ta hand om sina barn, är det alltid värt det. .... Hon kommer alltid, utan undantag, att sätta sina barn i främsta rummet. Det gör en mor.
Kategoriskt och generaliserande, könskonserverande så att till och Rigmor Robert skulle framstå som en vindpust, den här boken sätter verkligen upp modern på en pedistal utan att ge henne en chans att ha ett eget liv, eller en chans att ens vilja ha ett eget liv. Värsta sortens dravvel. Jag tror inte att jag är en konstig mamma som inte älskar att VABBA. Som tror att papor också är föräldrar.
Hur skulle världen se ut om denna bok var sann? Skulle jag, som arbetsgivare någonsin anställa en mor?
Boken är tänkt som en presentbok. Köp inte den och ge framförallt inte bort den i present!
Kattrin Davida
På efter-rean hittade jag denna lilla tankebok. Ursprungligt pris 142 kronor, nu 24 kronor. Liten och snygg med medföljade CD-skiva. Och totalt fel. I alla fall för mig.
Jag inser att det finns de som tilltalas av den här boken. Ett citat ur boken, sidan 15:
En mor kommer inte ens på tanken att hon uppoffrar sig. Vad hon än avstår från för att ta hand om sina barn, är det alltid värt det. .... Hon kommer alltid, utan undantag, att sätta sina barn i främsta rummet. Det gör en mor.
Kategoriskt och generaliserande, könskonserverande så att till och Rigmor Robert skulle framstå som en vindpust, den här boken sätter verkligen upp modern på en pedistal utan att ge henne en chans att ha ett eget liv, eller en chans att ens vilja ha ett eget liv. Värsta sortens dravvel. Jag tror inte att jag är en konstig mamma som inte älskar att VABBA. Som tror att papor också är föräldrar.
Hur skulle världen se ut om denna bok var sann? Skulle jag, som arbetsgivare någonsin anställa en mor?
Boken är tänkt som en presentbok. Köp inte den och ge framförallt inte bort den i present!
700 dagar i Rosenbad
700 dagar i Rosenbad
Thomas Bodström
Är man minsta lilla politiskt intresserad tycker jag att man ska investera ett par tjugor och köpa den här ur-läckra pocketen. Som titeln avslöjar handlar den om TBs tid som justitieminister i regeringen Persson. Den är intressant för man får mycket mer kött på benen om hur en ministers vardag kan fungera, mycket mer förståelse för all den cirkus som är runt statsråden och där det inte bara är att fatta beslut utan även att hantera exempelvis pressen. Som förvaltingspolitiskt intresserad tittar jag speciellt på hur han beskriver samarbetet med tjänstemännen och försöker förstå vem som gör vad. Ibland berättar han anekdoter som får mig att skratta högt.
Därtill är det en guldgruva för att förstå vår samtid och de stor-händelser med juridiska förtecken som ägde rum under TBs tid vid makten. Redogörelserna kring Göteborgskravallerna, och tillsättningen av göteborgskommittén är otroligt intressanta om man nu är lagd åt det hållet. Språket är avundsvärt rakt, enkelt, avskalat och förmår samtigt att beröra. Jag önskar att jag vore en lika bra stilist.
Den här boken har följt med mig i handväskan, i badet, till föreläsningar. Jag har läst ett stycke då och då under ett par månaders tid. Det har varit ett bra sätt att läsa den. Ännu bättre hade den blivit med ett rejät register. Fram för fler välskrivna politiska biografier!
Thomas Bodström
Är man minsta lilla politiskt intresserad tycker jag att man ska investera ett par tjugor och köpa den här ur-läckra pocketen. Som titeln avslöjar handlar den om TBs tid som justitieminister i regeringen Persson. Den är intressant för man får mycket mer kött på benen om hur en ministers vardag kan fungera, mycket mer förståelse för all den cirkus som är runt statsråden och där det inte bara är att fatta beslut utan även att hantera exempelvis pressen. Som förvaltingspolitiskt intresserad tittar jag speciellt på hur han beskriver samarbetet med tjänstemännen och försöker förstå vem som gör vad. Ibland berättar han anekdoter som får mig att skratta högt.
Därtill är det en guldgruva för att förstå vår samtid och de stor-händelser med juridiska förtecken som ägde rum under TBs tid vid makten. Redogörelserna kring Göteborgskravallerna, och tillsättningen av göteborgskommittén är otroligt intressanta om man nu är lagd åt det hållet. Språket är avundsvärt rakt, enkelt, avskalat och förmår samtigt att beröra. Jag önskar att jag vore en lika bra stilist.
Den här boken har följt med mig i handväskan, i badet, till föreläsningar. Jag har läst ett stycke då och då under ett par månaders tid. Det har varit ett bra sätt att läsa den. Ännu bättre hade den blivit med ett rejät register. Fram för fler välskrivna politiska biografier!
Tvångströjan
Tvångströjan
Aino Trosell
Det här var en av romanerna jag köpte på bokrean. Mitt tidigare möte med författaren hamnade i kategorin oavslutat (En gränslös kärlekshistoria - jag tror alltid jag ska gilla släktkrönikor och gör det inte). Den här boken tyckte jag om och jag fortsätter att fundera kring den även sedan jag läst ut den. Enligt Wikipedia brukar AT räknas till proletärförfattarna. Jag hajjade till när jag läste den beskrivningen. För mig är proletariatet smutsigt och överarbetat och... förgånget. Men om vi ska tänka oss ett proletariat idag, nog hör hemtjänstpersonal dit?
Huvudpersonen Siv Dahlin jobbar inom hemtjänsten i Värmland-Jämtland någonting. Hon jobbar även svart med att städa fjällturisternas stugor. Hon råkar bli inblandad i efterskedet av en mobbad femtonåring som blir vådaskjuten till döds.
Detta är en kort resumé av den yttre handlingen. Vi kan välja att se den som en deckare eller en kriminalroman som det står på omslaget. Här har vi en ovanlig - osannolik? - huvudperson i en deckare. De riktigt fina skildringarna, som gör att jag kommer att läsa boken en gång till, är av Sivs jobb i hemtjänsten, förhållandet till de gamla, förhållandet till arbetskamraterna. Man kan, om man vill, läsa in en skarp samhällskritik i det hon skriver. Förhållandet till bygden och vad det innebär att leva i glesbygd. Dessutom uppehåller hon sig mycket kring tidseffektivitet och vad det gör med människor. Hur hon upplever att tiden går långsammare än i storstan och framförallt, hur tiden går långsamt för de gamla och vad de gör av sin tid. På detta sätt skiljer sig huvudpersonen Siv så mycket från mig och från de förhållanden jag lever under. Och ändå tycker jag så mycket om henne, har svårt att släppa henne.
Jag förstår inte riktigt varför hon valt att kalla den tvångströjan. Är det någon som begriper det är jag faktiskt nyfiken på varför. Jag tänkte när ajg läste boken att hon använder ett stilistiskt grepp som bland annat Elizabeth George ofta använder sig av. Hon bryter texten med långs sjok av kursiverad text där vi får ta del av tankeflödet hos en person som vi inte vet namnet på men som vi begriper nog är mördaren. Personligen har jag svårt för sådana här inslag, jag har svårt för att brottet i textflödet och det är först i efterhand som jag kan bläddra tillbaka och fundera på vad jag har missat.
Jag funderar på vad en mordhistoria har i den här boken att göra. Skulle inte boken bli minst lika bra om man skrev ut mordhistorien? Jag är inte intresserad av om Sammy blev mördad eller inte, jag är inte intresserad av hur det går. För mig räcker skildringen alldeles tillräckligt. Men varför är då mordet med? Vad driver annars en historia? Och - skulle jag köpt boken då?
Aino Trosell
Det här var en av romanerna jag köpte på bokrean. Mitt tidigare möte med författaren hamnade i kategorin oavslutat (En gränslös kärlekshistoria - jag tror alltid jag ska gilla släktkrönikor och gör det inte). Den här boken tyckte jag om och jag fortsätter att fundera kring den även sedan jag läst ut den. Enligt Wikipedia brukar AT räknas till proletärförfattarna. Jag hajjade till när jag läste den beskrivningen. För mig är proletariatet smutsigt och överarbetat och... förgånget. Men om vi ska tänka oss ett proletariat idag, nog hör hemtjänstpersonal dit?
Huvudpersonen Siv Dahlin jobbar inom hemtjänsten i Värmland-Jämtland någonting. Hon jobbar även svart med att städa fjällturisternas stugor. Hon råkar bli inblandad i efterskedet av en mobbad femtonåring som blir vådaskjuten till döds.
Detta är en kort resumé av den yttre handlingen. Vi kan välja att se den som en deckare eller en kriminalroman som det står på omslaget. Här har vi en ovanlig - osannolik? - huvudperson i en deckare. De riktigt fina skildringarna, som gör att jag kommer att läsa boken en gång till, är av Sivs jobb i hemtjänsten, förhållandet till de gamla, förhållandet till arbetskamraterna. Man kan, om man vill, läsa in en skarp samhällskritik i det hon skriver. Förhållandet till bygden och vad det innebär att leva i glesbygd. Dessutom uppehåller hon sig mycket kring tidseffektivitet och vad det gör med människor. Hur hon upplever att tiden går långsammare än i storstan och framförallt, hur tiden går långsamt för de gamla och vad de gör av sin tid. På detta sätt skiljer sig huvudpersonen Siv så mycket från mig och från de förhållanden jag lever under. Och ändå tycker jag så mycket om henne, har svårt att släppa henne.
Jag förstår inte riktigt varför hon valt att kalla den tvångströjan. Är det någon som begriper det är jag faktiskt nyfiken på varför. Jag tänkte när ajg läste boken att hon använder ett stilistiskt grepp som bland annat Elizabeth George ofta använder sig av. Hon bryter texten med långs sjok av kursiverad text där vi får ta del av tankeflödet hos en person som vi inte vet namnet på men som vi begriper nog är mördaren. Personligen har jag svårt för sådana här inslag, jag har svårt för att brottet i textflödet och det är först i efterhand som jag kan bläddra tillbaka och fundera på vad jag har missat.
Jag funderar på vad en mordhistoria har i den här boken att göra. Skulle inte boken bli minst lika bra om man skrev ut mordhistorien? Jag är inte intresserad av om Sammy blev mördad eller inte, jag är inte intresserad av hur det går. För mig räcker skildringen alldeles tillräckligt. Men varför är då mordet med? Vad driver annars en historia? Och - skulle jag köpt boken då?
Höga förväntningar på Xlibris!
Nu har även jag varit inne på Xlibris! Jag ser fram emot att se hur siten utvecklas. Måste förresten säga att detta är inlägg 101!
Parfymen
Parfymen- en mördares historia
Patrick Süskind
Många har pratat så väl om den här boken och nu blev det av att jag läste den. En så märkvärdig bok! Vi befinner oss i Paris, decennierna innan franska revolutionen och vi får följa den föräldralösa Grenouille som föds med superbt luktsinne. Hela boken är skriven så att man plötsligt inser vad olika världen skulle kunna te sig om man hade förmåga att uppfatta lukter på motsvarande sätt som syn eler hörsel.
Grenouille saknar egen lukt och han saknar egentligen vanliga känslor och utmålas i boken som ett monster. Jag är inte säker på om han är ett monster eller om han blir det. Men ingen människa berör honom. Två dofter berör honom djupt, men ingen människa. Man agerar utifrån sin dröm om dofter och inte utifrån vanliga social konventioner. även att han känner till dem. Däremot berör han människor fast på ett negativt, obehagligt sätt.
En sak som jag irriterade mig på i boken är att fastän doften, näsan, är så oerhört centralt för honom är smaken, munnen, födan, honom fullständigt egalt. Jag får det inte att gå ihop. Den mesta smak vi känner är ju egentligen lukt. Då borde ju detsamma gälla Grenouille.
Boken ska läsas för att förstå hur begränsade sinnestryck vi tar in. Den kan läsas för att få en bättre bild av hur man kan fungera inombords. Den kan läsas för att få en bild av 1700-talets Frankrike. Men framförallt ska den läsas för man plötsligt lägger märke till sin egen näsa, sina egna doftintryck.
Kalle och chokladfabriken
Kalle och chokladfabriken
Roald Dahl
Det här var en av mina favoritböcker när jag var liten. Jag minns hur illustrationerna så ut, hur chokladen och karamellerna smakade i min fantasi.
Det förvånar mig att boken är så... tunn. På ganska få sidor ryms mycket. En stor del av boken används till att att komma fram till Wonkas chokladfabrik, för att få oss att förstå hur fattig och hungrig och... ädel Kalle är. Andra halvan av boken handlar om barnens upplevelser i den fantastiska chokladfabriken. Med få ord kan RD få oss att se alla uppfinningar. Det här är ett annat sätt att skriva tänk-om-böcker. Ett mycket bra sätt!
Boken är läsvärd. Det behöver knappast sägas. Den ska läsas för upplevlsernas skull, för alla smaker och dofter och alla tänk om.
Roald Dahl
Det här var en av mina favoritböcker när jag var liten. Jag minns hur illustrationerna så ut, hur chokladen och karamellerna smakade i min fantasi.
Det förvånar mig att boken är så... tunn. På ganska få sidor ryms mycket. En stor del av boken används till att att komma fram till Wonkas chokladfabrik, för att få oss att förstå hur fattig och hungrig och... ädel Kalle är. Andra halvan av boken handlar om barnens upplevelser i den fantastiska chokladfabriken. Med få ord kan RD få oss att se alla uppfinningar. Det här är ett annat sätt att skriva tänk-om-böcker. Ett mycket bra sätt!
Boken är läsvärd. Det behöver knappast sägas. Den ska läsas för upplevlsernas skull, för alla smaker och dofter och alla tänk om.
Tärningsspelaren
Tärningsspelaren
Luke Rhinehart (pseudonym för George Cockcroft)
Åsa använder benämningarna finböcker, fulböcker och mittemellanböcker för att markera vilka som är värda att läsa om. Detta är verkligen årets finbok och den kvalar direkt in på min lista över bästa böcker någonsin.
Ganska gammal (sjuttiotal) men trots det högaktuell. Det är nästan svårt att ge en rättvisande beskrivning (på Wikipedia har man då inte lyckats). Uttråkad psykiatriker i New York börjar, närmast av en slump, spela tärning om vad han ska göra. Tärningsspelandet blir alltmer elaborativt och tar över hans liv och det är det som är poängen, också för huvudpersonen Luke Rinehart. Lukes liv ändras helt och hållet och genom att överlåta alla beslut på tärningen får han ett rikare jag, samtidigt som, paradoxalt nog, hans jag försvinner. Luke beskriver det själv som att de undertryckta delarna av hans jag får ta plats.
Bokomslaget kallar den nihilistisk. Det är en bok som fascinerar och skrämmer. Den skrämmer kanske just därför att den skrämmer: kan två tärningar få en människa att vilja göra om sitt liv i den utsträckningen? Skulle det verkligen ge mer att göra vad tärningen vill (inte att sammanblanda med att göra vad som faller en in)?
Jag är otroligt fascinerad av tanken, av tankeleken tärningsspelaren. Vilka alternativ skulle jag låta tärningen ta ställning till? Vilka odds skulle jag ge den? Skulle jag kunna våldta, mörda? Skulle jag lyda tärningen? Det är kanske jsut det här sista som jag tänker på mest: att tärningsspel fråntar individen ansvar och att varje samhälle förutsätter ansvarstagande hos en kritisk andel av medborgarna.
LR tar idén tärningsspel till sin spets. Han använder den för att vrida och vända på jag-begreppet. Efter ett tag börjar jag fundera på om människor är mer än sina vanor, sina handlingar. Vari består mitt jag? Jag inser att det hade blivit en tråkigare bok, men varför används aldrig erfarenheterna under tärningen till att utvärdera, analysera, förstå sig själv bättre utan enbart till att destruera jaget?
Jag funderar ibland på tänk-om frågor . Problemet är ju att tänk-om frågor sällan gör sig bra i böcker. Men detta är ett lysande undantag.
Detta är en bok som måste läsas. Läs den!
Luke Rhinehart (pseudonym för George Cockcroft)
Åsa använder benämningarna finböcker, fulböcker och mittemellanböcker för att markera vilka som är värda att läsa om. Detta är verkligen årets finbok och den kvalar direkt in på min lista över bästa böcker någonsin.
Ganska gammal (sjuttiotal) men trots det högaktuell. Det är nästan svårt att ge en rättvisande beskrivning (på Wikipedia har man då inte lyckats). Uttråkad psykiatriker i New York börjar, närmast av en slump, spela tärning om vad han ska göra. Tärningsspelandet blir alltmer elaborativt och tar över hans liv och det är det som är poängen, också för huvudpersonen Luke Rinehart. Lukes liv ändras helt och hållet och genom att överlåta alla beslut på tärningen får han ett rikare jag, samtidigt som, paradoxalt nog, hans jag försvinner. Luke beskriver det själv som att de undertryckta delarna av hans jag får ta plats.
Bokomslaget kallar den nihilistisk. Det är en bok som fascinerar och skrämmer. Den skrämmer kanske just därför att den skrämmer: kan två tärningar få en människa att vilja göra om sitt liv i den utsträckningen? Skulle det verkligen ge mer att göra vad tärningen vill (inte att sammanblanda med att göra vad som faller en in)?
Jag är otroligt fascinerad av tanken, av tankeleken tärningsspelaren. Vilka alternativ skulle jag låta tärningen ta ställning till? Vilka odds skulle jag ge den? Skulle jag kunna våldta, mörda? Skulle jag lyda tärningen? Det är kanske jsut det här sista som jag tänker på mest: att tärningsspel fråntar individen ansvar och att varje samhälle förutsätter ansvarstagande hos en kritisk andel av medborgarna.
LR tar idén tärningsspel till sin spets. Han använder den för att vrida och vända på jag-begreppet. Efter ett tag börjar jag fundera på om människor är mer än sina vanor, sina handlingar. Vari består mitt jag? Jag inser att det hade blivit en tråkigare bok, men varför används aldrig erfarenheterna under tärningen till att utvärdera, analysera, förstå sig själv bättre utan enbart till att destruera jaget?
Jag funderar ibland på tänk-om frågor . Problemet är ju att tänk-om frågor sällan gör sig bra i böcker. Men detta är ett lysande undantag.
Detta är en bok som måste läsas. Läs den!
oj, oj, oj vilket lurendrejeri
Jag hittade en lapp om pocketklubben i brevlådan. Jag har börjat uppskatta bokklubbar. Ofta kan de hjälpa mig att hitta bra litteratur som jag inte hade upptäckt annars. Men jag läste igenom medlemsvillkoren för den här bokkluben och häpnade.
Varje bokpaket kostar 99+19 kronor. Då får man två pocketböcker. Så här långt låter det ganska vettigt. Man får ett bokpaket varje månad. Det luriga är att det är köptvång (man kallar det för löpande prenumeration) så man kan inte hoppa över något bokpaket. Om man vill säga upp sin prenumeration måste det vara bokklubben tillhanda senast den tjugonde i månaden. Och man säger upp sin prenumeration med en månads framförhållning (!). Efter vad jag begriper, om man skulle vara medlem och säga upp sin prenumeration 21 mars skulle inte det registreras förrän till 20 april och då skulle man dessutom ha en månad uppsägning till, det vill säga den 20 maj skulle man sluta vara kund! Helt fantastiskt! Man betalar dessutom i efterskott för två paket i taget.
Jag kan tycka att jag gör en stor nog prestation när jag varje månad bestämmer mig med ett enkelt telefonsamtal om jag vill eller inte vill ha nästa månadsbok. Detta låter i mina ögon absurt. Jag ökar inte min valfrihet, jag får hem 2 pocketböcker en gång i månaden vare sig jag vill eller inte och i slutändan blir det dessutom dyrare än min vanliga pocketlevernatör...
Varje bokpaket kostar 99+19 kronor. Då får man två pocketböcker. Så här långt låter det ganska vettigt. Man får ett bokpaket varje månad. Det luriga är att det är köptvång (man kallar det för löpande prenumeration) så man kan inte hoppa över något bokpaket. Om man vill säga upp sin prenumeration måste det vara bokklubben tillhanda senast den tjugonde i månaden. Och man säger upp sin prenumeration med en månads framförhållning (!). Efter vad jag begriper, om man skulle vara medlem och säga upp sin prenumeration 21 mars skulle inte det registreras förrän till 20 april och då skulle man dessutom ha en månad uppsägning till, det vill säga den 20 maj skulle man sluta vara kund! Helt fantastiskt! Man betalar dessutom i efterskott för två paket i taget.
Jag kan tycka att jag gör en stor nog prestation när jag varje månad bestämmer mig med ett enkelt telefonsamtal om jag vill eller inte vill ha nästa månadsbok. Detta låter i mina ögon absurt. Jag ökar inte min valfrihet, jag får hem 2 pocketböcker en gång i månaden vare sig jag vill eller inte och i slutändan blir det dessutom dyrare än min vanliga pocketlevernatör...
Tänkt och sagt av George W Bush
Tänkt och sagt av George W Bush
Leif Eriksson och Kristoffer Lind
En citatbok jag inte kunde motstå för det facila priset av tjugo kronor. Man har samlat och försökt verifiera ett antal språkliga grodor Bush jr har berikat världen med (vet du exempelvis att Sverige inte har en armé?). Jag ville skratta lite på hans bekostnad. Istället funderade jag på om detta var det värsta de kunde hitta. Ryckta ur sitt sammanhang är många av dem svårbegripliga, många citat är exempel på hur han försöker avsluta en mening han har noll koll på hur den började. Dessutom finns inget citat från tiden efter 2003.
Mest insiktsfullt är förordet som speglar en anti-intellektuell president som själv påstår att han inte funderar på vad han gör och varför. Detta gör mig bekymrad. Inte smågrodorna i sig
Leif Eriksson och Kristoffer Lind
En citatbok jag inte kunde motstå för det facila priset av tjugo kronor. Man har samlat och försökt verifiera ett antal språkliga grodor Bush jr har berikat världen med (vet du exempelvis att Sverige inte har en armé?). Jag ville skratta lite på hans bekostnad. Istället funderade jag på om detta var det värsta de kunde hitta. Ryckta ur sitt sammanhang är många av dem svårbegripliga, många citat är exempel på hur han försöker avsluta en mening han har noll koll på hur den började. Dessutom finns inget citat från tiden efter 2003.
Mest insiktsfullt är förordet som speglar en anti-intellektuell president som själv påstår att han inte funderar på vad han gör och varför. Detta gör mig bekymrad. Inte smågrodorna i sig
Lista på sömnpiller
Såg inne på pocketbloggen ett inlägg om en brittisk sömn-piller lista. Alla de här böckerna som man aldrig har läst, alltid känner en svag känsla av att jag borde nog... Av de jag har hört talas om äger jag de flesta, läst en hel del. Men varför har jag läst dem?
1. Vernon God Little av DBC Pierre. (Har aldrig ens hört talas om . Faktiskt)
2. Harry Potter och den flammande bägaren av J.K. Rowling. (Äger och har läst med glädje)
3. Odysseus av James Joyce. (Äger. Och har verkligen inte läst. Inte ens försökt)
4. Kapten Corellis mandolin av Louis De Bernieres. (Äger, har läst och ligger på min personliga topplista)
5. Cloud Atlas av David Mitchell. (Har aldrig ens hört talas om! Britter kanske känner igen den här boken mer än svenskar?)
6. Satansverserna av Salman Rushdie. (Äger inte. Är det någon som har ett ex de kan avvara? Jag vill så gärna äga den boken!, har läst och ligger på min personliga topplista)
7. Alkemisten av Paulo Coelho. (Äger och läste med en känsla av att det här var nog djupt. Lämnade inget bestående intryck)
8. Krig och fred av Leo Tolstoj. (Äger. Har inte läst)
9. De små tingens Gud av Arundhati Roy. (Äger inte. Har inte läst. Hört delar av den som radioföljetång, det räckte för mig)
10. Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. (Äger. Har läst. Kommer inte ihåg alls.)
Återigen vill jag åberopa min rätt att (trots att jag är förtjust i listor) ifrågasätta vems smak jag "benchmarkar". Vem är det som har tagit på sig rollen som smak-polis?
1. Vernon God Little av DBC Pierre. (Har aldrig ens hört talas om . Faktiskt)
2. Harry Potter och den flammande bägaren av J.K. Rowling. (Äger och har läst med glädje)
3. Odysseus av James Joyce. (Äger. Och har verkligen inte läst. Inte ens försökt)
4. Kapten Corellis mandolin av Louis De Bernieres. (Äger, har läst och ligger på min personliga topplista)
5. Cloud Atlas av David Mitchell. (Har aldrig ens hört talas om! Britter kanske känner igen den här boken mer än svenskar?)
6. Satansverserna av Salman Rushdie. (Äger inte. Är det någon som har ett ex de kan avvara? Jag vill så gärna äga den boken!, har läst och ligger på min personliga topplista)
7. Alkemisten av Paulo Coelho. (Äger och läste med en känsla av att det här var nog djupt. Lämnade inget bestående intryck)
8. Krig och fred av Leo Tolstoj. (Äger. Har inte läst)
9. De små tingens Gud av Arundhati Roy. (Äger inte. Har inte läst. Hört delar av den som radioföljetång, det räckte för mig)
10. Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. (Äger. Har läst. Kommer inte ihåg alls.)
Återigen vill jag åberopa min rätt att (trots att jag är förtjust i listor) ifrågasätta vems smak jag "benchmarkar". Vem är det som har tagit på sig rollen som smak-polis?
chick-lit listan
Jag var inne på Petra och hittade hennes chick-lit-lista. Som jag tidigare påpekat är det inget fel på genren. Precis somk alla genrer finns det bättre och sämre böcker, men att dra alla över en kam tycker jag är förmätet. Beskriv den som utvecklingsromaner för unga kvinnor istället! Även om en del ibland hamnar lite väl nära Harlequin-böcker.
För en annan lista, se här!
1. Helen Fielding.
Jag har läst (Bridget Jones: The Edge Of Reason), (Bridget Jones's Diary), (Bridget Jones's Guide to Life), (Cause Celeb) Läsvärda!
2. Marian Keyes
Jag har läst (The Other Side of the Story), (Last Chance Saloon), (Sushi for Beginners), (Angels), (Lucy Sullivan Is Getting Married), (Rachel's Holiday), (Watermelon) Läsvärda men man tröttnar på konceptet om man läser för många på en gång
3. Jane Green
4. Sophie Kinsella
5. Jane Moore
6. Wendy Holden
7. Adele Parks
8. Jennifer Weiner
9. Amy Jenkins
10. Lisa Jewel
Bubblare:
Laura Weisberger
Japp! Och jag tyckte om djävulen bär Prada
Svensk chicklit
Kajsa Ingemarsson
Jag har läst Små citroner gula och jag gör inte om det.
Hmmm.. det var inte många på listan som jag hade läst visade det sig...
För en annan lista, se här!
Jag har läst (Bridget Jones: The Edge Of Reason), (Bridget Jones's Diary), (Bridget Jones's Guide to Life), (Cause Celeb) Läsvärda!
Jag har läst (The Other Side of the Story), (Last Chance Saloon), (Sushi for Beginners), (Angels), (Lucy Sullivan Is Getting Married), (Rachel's Holiday), (Watermelon) Läsvärda men man tröttnar på konceptet om man läser för många på en gång
3. Jane Green
4. Sophie Kinsella
5. Jane Moore
6. Wendy Holden
7. Adele Parks
8. Jennifer Weiner
9. Amy Jenkins
10. Lisa Jewel
Bubblare:
Japp! Och jag tyckte om djävulen bär Prada
Svensk chicklit
Jag har läst Små citroner gula och jag gör inte om det.
Hmmm.. det var inte många på listan som jag hade läst visade det sig...
Östergötland sett från himlen
Östergötland sett från himlen. En histnande färd över ett historiskt landskap
Nils-Åke Siversson & Sture Bjelkåker
Det är tillhör inte de böcker jag vanligtvis köper och läser. Boken, som är utgiven på trafik-nostalgiska förlaget innehåller uppslag efter uppslag av fantastiska uppslag av Östergötland. Jag är ju van vid att se Östergötland från näs-höjd, och på kartor, men det här ger en helt annan känsla. Jag kan titta ner på min stad och plötsligt konstatera: vad mycket träd det finns! Vad långt det är mellan husen! Vad stor plats trafiklösnignar tar! När jag sett mig mätt på bilderna kan jag börja fundera på hur jag kommer att uppfatta de här bilderna om 20 år. Hur landskapet kommer att ha förändrats.
Skulle man få önska sig något vore det ett rejält register så att man lätt kunde återkomma till favoriter. Och en översiktsbild med bokens alla fotografier inplacerade.
Nils-Åke Siversson & Sture Bjelkåker
Det är tillhör inte de böcker jag vanligtvis köper och läser. Boken, som är utgiven på trafik-nostalgiska förlaget innehåller uppslag efter uppslag av fantastiska uppslag av Östergötland. Jag är ju van vid att se Östergötland från näs-höjd, och på kartor, men det här ger en helt annan känsla. Jag kan titta ner på min stad och plötsligt konstatera: vad mycket träd det finns! Vad långt det är mellan husen! Vad stor plats trafiklösnignar tar! När jag sett mig mätt på bilderna kan jag börja fundera på hur jag kommer att uppfatta de här bilderna om 20 år. Hur landskapet kommer att ha förändrats.
Skulle man få önska sig något vore det ett rejält register så att man lätt kunde återkomma till favoriter. Och en översiktsbild med bokens alla fotografier inplacerade.
Montecore
Montecore - en unik tiger
Jonas Hassen Khemiri
Efter de första hundra sidorna var jag djupt besviken. Det var nära att den här boken hamnade i kategorin oavslutade. Språket kändes överlastat, konstlat, att den språkliga pigghet som gjorde mig så glad i ett öga rött här kändes mer som cynism.
Trots det måste jag säga att jag ändrade mig. Jag förstod plötsligt varför JHK väljer att använda det språket han gör. Och historien/historierna engagerade mig. Nu tror jag att jag har upfyllt fjärde utmaningen på årets läsutmaning.
Precis som i ett öga rött kan jag inte låta bli att fundera på var gränsen mellan fantasi och verklighet går. En liten bit av mig är absolut totalt bombsäker på att boken är verklighetsbaserad. Jag förstår också mer av ett öga rött efter att ha läst Montecore. Jag tror också att det inte hade varit möjligt att publicera böckerna i omvänd ordning.
Det här är ett litterärt kinder-ägg. Först har vi språkhanteringen (med de roliga språkreglerna). Vi har spänningen mellan berättarna (Jonas och Kadir) som i sig är tänkvärd. För det tredje har förståelsen för hur Jonas fungerar och vad det innebär att (välja att) komma som första generationens invandrare och att (tvingas) leva som andra generationens invandrare. Det är en personlig återblick som även speglar Stockholm från åttiotal till idag.
Det mest intressanta är att titta på figuren Jonas, vare sig han är självbiografisk eller påhittad. Det är en ganska utelämnande bild han målar upp av sig själv.
Utöver dessa kinder-äggskomponenter finns det även en mer litterär nivå där vi kan förstå vem Kadir egentligen är, vad en unik tiger är.
Jonas Hassen Khemiri
Efter de första hundra sidorna var jag djupt besviken. Det var nära att den här boken hamnade i kategorin oavslutade. Språket kändes överlastat, konstlat, att den språkliga pigghet som gjorde mig så glad i ett öga rött här kändes mer som cynism.
Trots det måste jag säga att jag ändrade mig. Jag förstod plötsligt varför JHK väljer att använda det språket han gör. Och historien/historierna engagerade mig. Nu tror jag att jag har upfyllt fjärde utmaningen på årets läsutmaning.
Precis som i ett öga rött kan jag inte låta bli att fundera på var gränsen mellan fantasi och verklighet går. En liten bit av mig är absolut totalt bombsäker på att boken är verklighetsbaserad. Jag förstår också mer av ett öga rött efter att ha läst Montecore. Jag tror också att det inte hade varit möjligt att publicera böckerna i omvänd ordning.
Det här är ett litterärt kinder-ägg. Först har vi språkhanteringen (med de roliga språkreglerna). Vi har spänningen mellan berättarna (Jonas och Kadir) som i sig är tänkvärd. För det tredje har förståelsen för hur Jonas fungerar och vad det innebär att (välja att) komma som första generationens invandrare och att (tvingas) leva som andra generationens invandrare. Det är en personlig återblick som även speglar Stockholm från åttiotal till idag.
Det mest intressanta är att titta på figuren Jonas, vare sig han är självbiografisk eller påhittad. Det är en ganska utelämnande bild han målar upp av sig själv.
Utöver dessa kinder-äggskomponenter finns det även en mer litterär nivå där vi kan förstå vem Kadir egentligen är, vad en unik tiger är.
Sucka mitt hjärta men brist dock ej
Sucka mitt hjärta men brist dock ej
Mark Levengood
Nu kunde jag inte låta bli att köpa den längre. Jag har gått och tjuvkikat på den ett tag, tänkte att jag skulle vänta till den kom i pocket eller kanske köpa den på mp3-bok, eller... Länge, länge har jag haft ett utdrag ur boken liggande i bilen (se http://www.piratforlaget.se/sidor/ffmle3.html!!).
Kåserierna, flera av dem har jag redan i halvsovande skick hört på tankar för dagen. ML har en underfundig språkglad humor. Han har ofta mycket bra teman och bra budskap. Jag sträckläste boken och det var synd. Det här är en bok som man ska plocka ett kapitel av då och då.
Två kåserier vill jag nämna speciellt. För det första om dagens idioter (så sant! borde sitta uppe på kaffeautomaten på jobbet!) och för det andra kåseriet om Åsa och Mark som ser ett härlig blåbärsställe och den betraktelse Mark kommer med utifrån det. För de allra flesta av oss vill ju kunna njuta av upplevelsen "härligt blåbärsställe". Hur kommer det sig då att upplevlsen ibland omärkligt transformeras till hopsjunken blåbärspaj som ingen ämns äta upp?
Det här är en bok man vill köpa, äga, inte bara läsa en gång. Men läs inte alla på en gång!
Mark Levengood
Nu kunde jag inte låta bli att köpa den längre. Jag har gått och tjuvkikat på den ett tag, tänkte att jag skulle vänta till den kom i pocket eller kanske köpa den på mp3-bok, eller... Länge, länge har jag haft ett utdrag ur boken liggande i bilen (se http://www.piratforlaget.se/sidor/ffmle3.html!!).
Kåserierna, flera av dem har jag redan i halvsovande skick hört på tankar för dagen. ML har en underfundig språkglad humor. Han har ofta mycket bra teman och bra budskap. Jag sträckläste boken och det var synd. Det här är en bok som man ska plocka ett kapitel av då och då.
Två kåserier vill jag nämna speciellt. För det första om dagens idioter (så sant! borde sitta uppe på kaffeautomaten på jobbet!) och för det andra kåseriet om Åsa och Mark som ser ett härlig blåbärsställe och den betraktelse Mark kommer med utifrån det. För de allra flesta av oss vill ju kunna njuta av upplevelsen "härligt blåbärsställe". Hur kommer det sig då att upplevlsen ibland omärkligt transformeras till hopsjunken blåbärspaj som ingen ämns äta upp?
Det här är en bok man vill köpa, äga, inte bara läsa en gång. Men läs inte alla på en gång!
8-mars-analys av kvinnor, män och djur i Jan Lööfs illustrationer
Kan inte låta bli att ge mitt analytiska bidrag till 8 mars.
I As bokhylla står fem böcker av tecknaren Jan Lööf. Jättefina böcker. Jag har inte tröttnat på dem än, trots att jag läser dem flera gånger i veckan. För varje gång jag läser och tittar på bilderna ser jag fler saker. Sen, förra veckan, vaknade mina genus-ögon. Jag läste Örnis bilar för sonen och tittade som vanligt på uppslaget där bilreparatören ringer Örni för att be om hjälp. På väggarna i verkstaden hänger inte en, utan två pin-up-bilder. Sen såg jag att det inte fanns speciellt många kvinnor överhuvud taget som inte drog en barnvagn...
Jag satte igång att börja räkna och kategorisera alla varelser på varje teckning: man/kvinna/människa av obestämt kön/djur. Resultatet är minst sagt nedslående. I den bok som hade högst andel kvinnor av samtliga tecknade varelser var 11,5 procent kvinnor (i den som hade lägst andel var det 4,8 procent kvinnor). I två av böckerna var andelen av samtliga tecknade varelser som var djur högre än andelen tecknade kvinnor!
Vän av ordning kan nu invända att det ju är pojkar/män som är huvudpersoner, då är det ju självklart att det blir fler män på bilderna. Detta spelar onekligen in (inte minst i Pelles ficklampa) men det är långt ifrån hela bilden. Jan Lööf har i nästan varje bok (utom ovan nämnda Pelles ficklampa) minst en bild med folksamlingar på. Och till och med i folksamlingarna är det en otrolig överrepresentation av män. Det är inte utan att man börjar undra hur Jan Lööfs samhällen lyckas reproducera sig. Om en främmande civilisation skulle säga något om vårt samhälle utifrån Jan Lööfs böcker skulle de förmodligen tro att det samhälleliga livet var uppbyggt av män. Och djur förståss.
Här är min sammanställning:
Örnis bilar (1994)
huvudperson: Örni (pojke)
sammanlagt antal tecknade personer: 113
sammanlagt antal tecknade djur: 5 (gosedjur oräknade)
andel av samtliga tecknade varelser som är kvinnor: 11,5%
andel av samtliga tecknade varelser som är djur: 4,2%
Pelles ficklampa (1978):
huvudperson: Pelle (pojke)
sammanlagt antal tecknade personer: 19
sammanlagt antal tecknade djur: 11
andel av samtliga tecknade varelser som är kvinnor: 10%
andel av samtliga tecknade varelser som är djur: 36,7%
Sagan om det röda äpplet (1974)
huvudperson: gubben i den randiga kostymen (man)
sammanlagt antal tecknade personer: 79
sammanlagt antal tecknade djur: 21
andel av samtliga tecknade varelser som är kvinnor: 11%
andel av samtliga tecknade varelser som är djur: 21%
Morfar är sjörövare (1973)
huvudperson: berättarjaget är en namnlös pojke
sammanlagt antal tecknade personer: 119
sammanlagt antal tecknade djur: 4
andel av samtliga tecknade varelser som är kvinnor: 4,8%
andel av samtliga tecknade varelser som är djur: 3,3%
I den femte boken (Pelle träffar en lokförare) finns det, förutom huvudpersonen Pelle, bara gosedjur.
Jag är van att läsa böcker med såväl kvinnliga som manliga huvudpersoner. Jag brukar inte ens reflektera över vilket kön huvudpersonen har eller vilket kön människor i böcker har. Jag är van vid att se dem som människor, inte som kön, och kan identifiera mig med vilket som. (Jag har hört det här resonemanget någon gång, och då med tillägget att män inte kan identifiera sig med kvinnliga huvudpersoner). Sett ur denna synvinkel - vilket budskap sänder de här bilderna till dagis-barn? Ett par förslag:
a) kvinnor kan inte vara brandsoldater / bil-bärgare / lyftkransoperatörer / poliser / sjörövare / banditer
b) kvinnor är inte ute och rör på sig så mycket eftersom de sällan finns i folksamlingar på gator och torg
c) kvinnor finns mest bara som en exotisk kategori, ungefär som gorillor, raggare eller män i svart kostym.
Och jag har aldrig reflekterat över det här tidigare! Jag tror att jag ska gömma undan Jan Lööf ett tag och försöka hitta något mer könsneutrala barnböcker att läsa för A framöver.
I As bokhylla står fem böcker av tecknaren Jan Lööf. Jättefina böcker. Jag har inte tröttnat på dem än, trots att jag läser dem flera gånger i veckan. För varje gång jag läser och tittar på bilderna ser jag fler saker. Sen, förra veckan, vaknade mina genus-ögon. Jag läste Örnis bilar för sonen och tittade som vanligt på uppslaget där bilreparatören ringer Örni för att be om hjälp. På väggarna i verkstaden hänger inte en, utan två pin-up-bilder. Sen såg jag att det inte fanns speciellt många kvinnor överhuvud taget som inte drog en barnvagn...
Jag satte igång att börja räkna och kategorisera alla varelser på varje teckning: man/kvinna/människa av obestämt kön/djur. Resultatet är minst sagt nedslående. I den bok som hade högst andel kvinnor av samtliga tecknade varelser var 11,5 procent kvinnor (i den som hade lägst andel var det 4,8 procent kvinnor). I två av böckerna var andelen av samtliga tecknade varelser som var djur högre än andelen tecknade kvinnor!
Vän av ordning kan nu invända att det ju är pojkar/män som är huvudpersoner, då är det ju självklart att det blir fler män på bilderna. Detta spelar onekligen in (inte minst i Pelles ficklampa) men det är långt ifrån hela bilden. Jan Lööf har i nästan varje bok (utom ovan nämnda Pelles ficklampa) minst en bild med folksamlingar på. Och till och med i folksamlingarna är det en otrolig överrepresentation av män. Det är inte utan att man börjar undra hur Jan Lööfs samhällen lyckas reproducera sig. Om en främmande civilisation skulle säga något om vårt samhälle utifrån Jan Lööfs böcker skulle de förmodligen tro att det samhälleliga livet var uppbyggt av män. Och djur förståss.
Här är min sammanställning:
Örnis bilar (1994)
huvudperson: Örni (pojke)
sammanlagt antal tecknade personer: 113
sammanlagt antal tecknade djur: 5 (gosedjur oräknade)
andel av samtliga tecknade varelser som är kvinnor: 11,5%
andel av samtliga tecknade varelser som är djur: 4,2%
Pelles ficklampa (1978):
huvudperson: Pelle (pojke)
sammanlagt antal tecknade personer: 19
sammanlagt antal tecknade djur: 11
andel av samtliga tecknade varelser som är kvinnor: 10%
andel av samtliga tecknade varelser som är djur: 36,7%
Sagan om det röda äpplet (1974)
huvudperson: gubben i den randiga kostymen (man)
sammanlagt antal tecknade personer: 79
sammanlagt antal tecknade djur: 21
andel av samtliga tecknade varelser som är kvinnor: 11%
andel av samtliga tecknade varelser som är djur: 21%
Morfar är sjörövare (1973)
huvudperson: berättarjaget är en namnlös pojke
sammanlagt antal tecknade personer: 119
sammanlagt antal tecknade djur: 4
andel av samtliga tecknade varelser som är kvinnor: 4,8%
andel av samtliga tecknade varelser som är djur: 3,3%
I den femte boken (Pelle träffar en lokförare) finns det, förutom huvudpersonen Pelle, bara gosedjur.
Jag är van att läsa böcker med såväl kvinnliga som manliga huvudpersoner. Jag brukar inte ens reflektera över vilket kön huvudpersonen har eller vilket kön människor i böcker har. Jag är van vid att se dem som människor, inte som kön, och kan identifiera mig med vilket som. (Jag har hört det här resonemanget någon gång, och då med tillägget att män inte kan identifiera sig med kvinnliga huvudpersoner). Sett ur denna synvinkel - vilket budskap sänder de här bilderna till dagis-barn? Ett par förslag:
a) kvinnor kan inte vara brandsoldater / bil-bärgare / lyftkransoperatörer / poliser / sjörövare / banditer
b) kvinnor är inte ute och rör på sig så mycket eftersom de sällan finns i folksamlingar på gator och torg
c) kvinnor finns mest bara som en exotisk kategori, ungefär som gorillor, raggare eller män i svart kostym.
Och jag har aldrig reflekterat över det här tidigare! Jag tror att jag ska gömma undan Jan Lööf ett tag och försöka hitta något mer könsneutrala barnböcker att läsa för A framöver.
Natt till den fjärde november
Natt till den fjärde november
Karin Fossum
Efter Sömnlös var jag sugen på en tunn bok med mindre tankeväckande mytologi. Jag tänkte mig att jag skulle sluka en lättviktig deckare, ytterligare ett Konrad Sejer-mysterium. Jag fick mer än vad jag bad om och det är jag glad för.
Natt till den fjärde november är en tunn bok, bara 175 sidor. Boken förtjänar eftertanke. Den förtjänar att man tar sig tid att läsa meningarna långsamt, att man tar sig tid att återvända till föregående mening och förstå den på nytt.
Den yttre historien är enkel. Tonårsdottern till ett par i äldre medelåldern, Magnhild och Jon, försvinner natten till den fjärde november. Det finns inga spår efter henne. Inga som helst. Polisen letar. Vad gör man, hur känner man, hur hanterar man ett liv utan Jonna, hur hanterar man att man inte vet vad som har hänt?
Boken handlar inte om sökandet eller polisens arbete. Vi kan ana det i kulisserna ibland. Boken handlar om hur Magnhild och Jon bor i samma hus men i olika sorg. De förmår inte dela varandras sorg utan växer ifrån varandra. Vi förstår bådas förhållningssätt, vi förstår hur två personer kan tänka så olika. Vi kan bara observera hur sprickan mellan dem växer.
KF skildrar med stor insikt hur Magnhild fungerar och ger oss ledtrådar till varför hon fungerar som hon gör. På samma sätt, med stor skicklighet, får hon oss att förstå Jon. Det finns inga hjältar eller skurkar. Och genom föräldrarna kan vi ibland försöka finna ledtrådar till vad är det som har hänt Jonna och varför? Vem var hon?
Vi får inga svar i slutet av boken. Det är frustrerande och jag känner mig lite lurad. Jag får påminna mig om att detta är en fiktiv historia, det finns inga påhittade slut här som är sannare än några andra. Och här, i det som först kändes som bokens svaghet, finns också bokens styrka. KF vill skildra familjen och individerna i kris. Händelsen natten till den fjärde november är inte det viktiga. Det är hur vi hanterar att den skett.
Jag sträckläste boken eftersom jag hela tiden drevs på av frågan vad är det som har hänt? Nu funderar jag på när jag ska läsa om den för att kunna njuta av språket och försöka se vad hon försöker berätta. Jag funderar på att göra en läsa-tre-gånger som jag har som årets läsutmaning.
Jag kan inte motstå frestelsen att jämföra boken med försvinnarna. Stora likheter i den yttre historien (någons barn försvinner) men så totalt olika. För medan försvinnarna aldrig kröp under skinnet på mig, aldrig berörde mig, gör den här boken det.
Coola morsan
boksidan
Karin Fossum
Efter Sömnlös var jag sugen på en tunn bok med mindre tankeväckande mytologi. Jag tänkte mig att jag skulle sluka en lättviktig deckare, ytterligare ett Konrad Sejer-mysterium. Jag fick mer än vad jag bad om och det är jag glad för.
Natt till den fjärde november är en tunn bok, bara 175 sidor. Boken förtjänar eftertanke. Den förtjänar att man tar sig tid att läsa meningarna långsamt, att man tar sig tid att återvända till föregående mening och förstå den på nytt.
Den yttre historien är enkel. Tonårsdottern till ett par i äldre medelåldern, Magnhild och Jon, försvinner natten till den fjärde november. Det finns inga spår efter henne. Inga som helst. Polisen letar. Vad gör man, hur känner man, hur hanterar man ett liv utan Jonna, hur hanterar man att man inte vet vad som har hänt?
Boken handlar inte om sökandet eller polisens arbete. Vi kan ana det i kulisserna ibland. Boken handlar om hur Magnhild och Jon bor i samma hus men i olika sorg. De förmår inte dela varandras sorg utan växer ifrån varandra. Vi förstår bådas förhållningssätt, vi förstår hur två personer kan tänka så olika. Vi kan bara observera hur sprickan mellan dem växer.
KF skildrar med stor insikt hur Magnhild fungerar och ger oss ledtrådar till varför hon fungerar som hon gör. På samma sätt, med stor skicklighet, får hon oss att förstå Jon. Det finns inga hjältar eller skurkar. Och genom föräldrarna kan vi ibland försöka finna ledtrådar till vad är det som har hänt Jonna och varför? Vem var hon?
Vi får inga svar i slutet av boken. Det är frustrerande och jag känner mig lite lurad. Jag får påminna mig om att detta är en fiktiv historia, det finns inga påhittade slut här som är sannare än några andra. Och här, i det som först kändes som bokens svaghet, finns också bokens styrka. KF vill skildra familjen och individerna i kris. Händelsen natten till den fjärde november är inte det viktiga. Det är hur vi hanterar att den skett.
Jag sträckläste boken eftersom jag hela tiden drevs på av frågan vad är det som har hänt? Nu funderar jag på när jag ska läsa om den för att kunna njuta av språket och försöka se vad hon försöker berätta. Jag funderar på att göra en läsa-tre-gånger som jag har som årets läsutmaning.
Jag kan inte motstå frestelsen att jämföra boken med försvinnarna. Stora likheter i den yttre historien (någons barn försvinner) men så totalt olika. För medan försvinnarna aldrig kröp under skinnet på mig, aldrig berörde mig, gör den här boken det.
Coola morsan
boksidan
Sömnlös
Sömnlös
Stephen King
Det här är en riktig tegelsten. Pocketen är på dryga 600 sidor och texten pytteliten. Trots det finns det få partier som känns som utfyllnad. Och mycket få partier med gore. Vad vi har här är helt enkelt en omfattande bok när SK är som bäst. Men det kräver sin tid att ta sig igenom.
I likhet med Det utspelas sömnlös i Derry, Maine. Och när jag läste Sömnlös önskade jag så att jag läst Det lite nyligare. Jag kände igen mig ibland i miljöerna, jag hittar lite i geografin och jag anar en del kopplingar. Skulle jag ta mig in som ny i SK-universum skulle jag välja att läsa Det först och sedan Sömnlös (men jag skulle inte låta det gå 15 år emellan upplevelserna).
Storyn är genomtänkt och fantasieggande. Det är allra bästa sortens "tänk-om". Man anar hela tiden att det finns en hel värld där ute, men på samma sätt som huvudpersonen/erna inte får se mer än glimtar av den får inte heller vi göra det. Jag är sugen på att förstå mer (och kommer nog också att ta mig igenom svarta-tornet serien).
Huvudpersonen Ralph Roberts är pensionär. Det är sympatiskt att SK väljer att skildra historien utifrån en marginaliserad grupp igen. Precis som barn, som SK gärna har i huvudrollen, är pensionärer också en grupp människor som lever parallellt med den tongivande delen av befolkningen. Jag gillar hans skildring av relationer mellan människorna vi möter.
Ralph förlorar sömn. Han sover ett par minuter mindre per natt. Bara detta är djävulskt uttänkt (och precis det jag inte vill tänka på när jag vaknar mitt i natten). Men sömnlösheten är dessutom mer djävulsk än så eftersom den ingår som en pusselbit i ett större spel. Och det är när vi börjar få inblick i detta större spel som vi också börjar hitta kopplingar till hjärtan i Atlantis.
Det underliga är bara att jag har precis läst klart boken. Jag njöt av varenda sida, men just nu kan jag inte för mitt liv fatta hur storyn kunde ta 600 tätskrivna sidor att berätta? Skulle man (och nu är jag hädisk) kunna berätta historien på säg 300 sidor? Eller 200 sidor? Eller rentutav i en novell?
Titta på Geek Galaxys inlägg! Där finns bland annat länkar till en fantastisk sida med en underbar karta.
Stephen King
Det här är en riktig tegelsten. Pocketen är på dryga 600 sidor och texten pytteliten. Trots det finns det få partier som känns som utfyllnad. Och mycket få partier med gore. Vad vi har här är helt enkelt en omfattande bok när SK är som bäst. Men det kräver sin tid att ta sig igenom.
I likhet med Det utspelas sömnlös i Derry, Maine. Och när jag läste Sömnlös önskade jag så att jag läst Det lite nyligare. Jag kände igen mig ibland i miljöerna, jag hittar lite i geografin och jag anar en del kopplingar. Skulle jag ta mig in som ny i SK-universum skulle jag välja att läsa Det först och sedan Sömnlös (men jag skulle inte låta det gå 15 år emellan upplevelserna).
Storyn är genomtänkt och fantasieggande. Det är allra bästa sortens "tänk-om". Man anar hela tiden att det finns en hel värld där ute, men på samma sätt som huvudpersonen/erna inte får se mer än glimtar av den får inte heller vi göra det. Jag är sugen på att förstå mer (och kommer nog också att ta mig igenom svarta-tornet serien).
Huvudpersonen Ralph Roberts är pensionär. Det är sympatiskt att SK väljer att skildra historien utifrån en marginaliserad grupp igen. Precis som barn, som SK gärna har i huvudrollen, är pensionärer också en grupp människor som lever parallellt med den tongivande delen av befolkningen. Jag gillar hans skildring av relationer mellan människorna vi möter.
Ralph förlorar sömn. Han sover ett par minuter mindre per natt. Bara detta är djävulskt uttänkt (och precis det jag inte vill tänka på när jag vaknar mitt i natten). Men sömnlösheten är dessutom mer djävulsk än så eftersom den ingår som en pusselbit i ett större spel. Och det är när vi börjar få inblick i detta större spel som vi också börjar hitta kopplingar till hjärtan i Atlantis.
Det underliga är bara att jag har precis läst klart boken. Jag njöt av varenda sida, men just nu kan jag inte för mitt liv fatta hur storyn kunde ta 600 tätskrivna sidor att berätta? Skulle man (och nu är jag hädisk) kunna berätta historien på säg 300 sidor? Eller 200 sidor? Eller rentutav i en novell?
Titta på Geek Galaxys inlägg! Där finns bland annat länkar till en fantastisk sida med en underbar karta.
Ännu en lista - lists of Best
Jag hittade via Theresans till Dr. Peter Boxall's 1001 books you must read before you die. Till och med jag som tycker mycket om listor och har svårt att motstå dem höll på gansak länge innan jag kollat igenom alla böcker. Efter ett tag började jag istället skämmas för alla böcker jag vet att jag har läst men kommer ihåg så dåligt att jag nog måste läsa om dem. Och jag började också ifrågasätta Dr Peter Boxalls smak. För många av böckerna hamnade i min kategori för oavslutade läsupplevelser. Som jag slutade med för de helt enkelt inte gav mig något (i alla fall då). Andra står fint uppställda i bokhyllan och väntar på en regnig dag.
Det slog mig också att det var en högre andel av de gamla böckerna (innan 1900-talet) som jag läst. Och att där är det en lite högre andel icke-engelskspråkig litteratur. Och att Pamuk inte är med :) (Men inte heller Dante eller Boccaccio!)
Nästa fråga är enligt vem måste man läsa det här? Har någon läst allt? Är det vad man läser eller vad man fått behållning av som räknas?
Nåja, 9% av böckerna på listan har jag i alla fall läst. Och nästa gång jag kommer till ett bibleotek vill jag hitta böcker av Iris Murdoch, Philip Roth och Paul Auster.
Böcker på listan som jag börjat på men aldrig avslutat (tom 1800-t)
The Blind Assassin -- Margaret Atwood (63)
Blonde -- Joyce Carol Oates (68)
Cryptonomicon -- Neal Stephenson
Silk -- Alessandro Baricco (101)
The Stone Diaries -- Carol Shields (142)
Wild Swans -- Jung Chang Ett riktigt dåligt samvete... Jag är övertygad om att den är bra men jag lyckas inte hålla reda på namnen
Remains of the Day -- Kazuo Ishiguro
The Name of the Rose -- Umberto Eco (293) Ett otroligt dåligt samvete. Jag måste ha börjat på den tio gånger. Många gånger har jag kommit nästan klart, men jag tror aldrig jag läst den i sin helhet
The Magus -- John Fowles (409) Den mest svårlästa bok jag läst. Trots att det var en av tre svenskspråiga böcker jag hade med mig på en tre månaders vistelse utomlands tog jag mig aldrig igenom den. Nu har jag skänkt bort den. Jag blev riktigt frustrerad.
Gormenghast -- Mervyn Peake (537) Köpte den (alla tre delarna). Kom aldrig in i den. Jag känner ingen som faktiskt har läst den. Jag undrar fortfarande vad den handlar om egentligen.
Lady Chatterley's Lover -- D.H. Lawrence (676)
Det slog mig också att det var en högre andel av de gamla böckerna (innan 1900-talet) som jag läst. Och att där är det en lite högre andel icke-engelskspråkig litteratur. Och att Pamuk inte är med :) (Men inte heller Dante eller Boccaccio!)
Nästa fråga är enligt vem måste man läsa det här? Har någon läst allt? Är det vad man läser eller vad man fått behållning av som räknas?
Nåja, 9% av böckerna på listan har jag i alla fall läst. Och nästa gång jag kommer till ett bibleotek vill jag hitta böcker av Iris Murdoch, Philip Roth och Paul Auster.
Böcker på listan som jag börjat på men aldrig avslutat (tom 1800-t)
The Blind Assassin -- Margaret Atwood (63)
Blonde -- Joyce Carol Oates (68)
Cryptonomicon -- Neal Stephenson
Silk -- Alessandro Baricco (101)
The Stone Diaries -- Carol Shields (142)
Wild Swans -- Jung Chang Ett riktigt dåligt samvete... Jag är övertygad om att den är bra men jag lyckas inte hålla reda på namnen
Remains of the Day -- Kazuo Ishiguro
The Name of the Rose -- Umberto Eco (293) Ett otroligt dåligt samvete. Jag måste ha börjat på den tio gånger. Många gånger har jag kommit nästan klart, men jag tror aldrig jag läst den i sin helhet
The Magus -- John Fowles (409) Den mest svårlästa bok jag läst. Trots att det var en av tre svenskspråiga böcker jag hade med mig på en tre månaders vistelse utomlands tog jag mig aldrig igenom den. Nu har jag skänkt bort den. Jag blev riktigt frustrerad.
Gormenghast -- Mervyn Peake (537) Köpte den (alla tre delarna). Kom aldrig in i den. Jag känner ingen som faktiskt har läst den. Jag undrar fortfarande vad den handlar om egentligen.
Lady Chatterley's Lover -- D.H. Lawrence (676)
boklista
Jag hittade den här listan på ett flertal ställen; Sara, bokhora och Petra till exempel. Jag kan inte motstå en lista, så här kommer mina svar:
Favoritbok/böcker som barn: se tidigare inlägg!
Favoritgenre idag: Klurig fråga. Jqag blandar riktigt friskt. Men det bästa som finns, tycker jag, när man kommer under huden och verkligen får förstå en person. Alltså som Ruth Rendalls psykologiska thrillers.
Typ av böcker jag inte gillar: lättviktig chick-lit, pretentiösa utvecklingsromaner (ung, insnöad man funderar över livet)
Underskattad genre: science fiction
Författare som betytt nåt särskilt för mig: se tidigare inlägg!
"Nya" författare jag gärna skulle vilja läsa mer av: Carol Goodman
Favoritkaraktär i bok: Barbara Havers (i Elisabeth George-böckerna)
Karaktär i bok som mest liknar mig själv: ojoj. Det är jättesvårt. Vissa dagar (med självdistans) kan jag tycka Martina i "Hemma hos Martina". (av Martina Haag). Andra dagar känner jag mig mest som en Barbara Havers... får grunna lite på det där.
Om jag skrev en egen (skönlitterär) bok, vad skulle den handla om: en utvecklingsroman för kvinnor! Eller en intelligent sf/utopi-diskussion.
Favoritblogg med litteraturanknytning: Bookreflections, Den döda zonen, Finböcker, fulböcker och mittemellanböcker, boktokig, Gemen och verserad, Theresans.
Favoritbok/böcker som barn: se tidigare inlägg!
Favoritgenre idag: Klurig fråga. Jqag blandar riktigt friskt. Men det bästa som finns, tycker jag, när man kommer under huden och verkligen får förstå en person. Alltså som Ruth Rendalls psykologiska thrillers.
Typ av böcker jag inte gillar: lättviktig chick-lit, pretentiösa utvecklingsromaner (ung, insnöad man funderar över livet)
Underskattad genre: science fiction
Författare som betytt nåt särskilt för mig: se tidigare inlägg!
"Nya" författare jag gärna skulle vilja läsa mer av: Carol Goodman
Favoritkaraktär i bok: Barbara Havers (i Elisabeth George-böckerna)
Karaktär i bok som mest liknar mig själv: ojoj. Det är jättesvårt. Vissa dagar (med självdistans) kan jag tycka Martina i "Hemma hos Martina". (av Martina Haag). Andra dagar känner jag mig mest som en Barbara Havers... får grunna lite på det där.
Om jag skrev en egen (skönlitterär) bok, vad skulle den handla om: en utvecklingsroman för kvinnor! Eller en intelligent sf/utopi-diskussion.
Favoritblogg med litteraturanknytning: Bookreflections, Den döda zonen, Finböcker, fulböcker och mittemellanböcker, boktokig, Gemen och verserad, Theresans.
Chefen hos psykoterapeuten
Chefen hos psykoterapeuten
Lena Nevander Friström
Trots ett fullständigt missvisande omslag är det här en bok jag verkligen skulle vilja rekommendera. Nevander-Friström (eller hennes spökskrivaren Lena Albihn) har lyckats få en mycket klokt i mellan sidorna i denna tunna
(174 sidor) bok.
Jag har fått en bättre referensram för att förstå vad auktoritet och auktoritär betyder. Jag har fått en bättre förståelse för vad vansinnigt svårt det verkar vara att ha en chefsposition och vad en chef kan åstadkomma. Hon ger konkreta exempel från vanliga livet så man förstår. Dessutom är boken bra, handfast i sin beskrivning av hur man ska hantera människor som har fått ett svårt besked eller en chock (och därmed också hur man ska hantera sig själv!) Boken handlar mycket om gruppdynamik, kommunikation, kris och försvarsmekanismer.
En utmärkt bok att ha liggande på nattygsbordet och läsa en sida i då och då. Men det där med omslaget då? På omslaget ser man Lena Nevander Friström lutad över en schäslong och hon ser oss in i ögonen med huvudet på sned. På schäslongen ligger en lång, lätt grånad man i kostym och slips, glasögon. I en enkel bild fångar hon betraktaren i en schablon: chefer är vita medelålders män, man ligger på schäslong, terapeuten vet mest. Det är inte den bilden som förmedlas när man väl tagit sig förbi omslaget. Byt bild och byt titel! Boken förtjänar bättre än så!
Lena Nevander Friström
Trots ett fullständigt missvisande omslag är det här en bok jag verkligen skulle vilja rekommendera. Nevander-Friström (eller hennes spökskrivaren Lena Albihn) har lyckats få en mycket klokt i mellan sidorna i denna tunna
(174 sidor) bok.
Jag har fått en bättre referensram för att förstå vad auktoritet och auktoritär betyder. Jag har fått en bättre förståelse för vad vansinnigt svårt det verkar vara att ha en chefsposition och vad en chef kan åstadkomma. Hon ger konkreta exempel från vanliga livet så man förstår. Dessutom är boken bra, handfast i sin beskrivning av hur man ska hantera människor som har fått ett svårt besked eller en chock (och därmed också hur man ska hantera sig själv!) Boken handlar mycket om gruppdynamik, kommunikation, kris och försvarsmekanismer.
En utmärkt bok att ha liggande på nattygsbordet och läsa en sida i då och då. Men det där med omslaget då? På omslaget ser man Lena Nevander Friström lutad över en schäslong och hon ser oss in i ögonen med huvudet på sned. På schäslongen ligger en lång, lätt grånad man i kostym och slips, glasögon. I en enkel bild fångar hon betraktaren i en schablon: chefer är vita medelålders män, man ligger på schäslong, terapeuten vet mest. Det är inte den bilden som förmedlas när man väl tagit sig förbi omslaget. Byt bild och byt titel! Boken förtjänar bättre än så!
Bra boksiter 1.2
Det börjar bli en så lång lista länkar... Speciellt sedan jag sett att Petra på en annan sida samlat över 130 sökbara bokbloggar på boksök. Så istället för att fortsätta att försöka lista allt jag ser kommer jag nu att försöka vara lite (men inte mycket!) mer restriktiv. En del är "rena" bokbloggar, andra mer blandade. Det här är siter jag följer med jämna mellanrum.
A
Annas böcker (Anna)
B
Barbabloggen (flera recencenter med lite högre ambitioner)
Barnboksbloggen
Bok
Bokbabbel
Bokbloggen (flera recencenter med lite högre ambitioner)
Bokdialogen
Bokdagboken
Bokfronten
Bokhora Trots namnet... (flera recencenter med lite högre ambitioner)
Bokhyllan.nu Mer än bara en blogg
Bokhyllan.se
Bokkommmentar (Erik) Lite svår att läsa men bra innehåll
bokloggen
Bokmoster
Boknytt Ingen blogg. Tycks vara kommersiell
Bokmärkt (Helena)
bokstollarna
bokstavligt talat
Bokstäver
boktipsaren
boktips och betraktelser mer än bara böcker
boktokig samma layout som bokidioten! (Eva) *
Boktoppen Tycks ligga på is... tyvärr!
Bookreflections (Belgarion)*
Böcker (Kicki)
C
Camillas boklåda*
Cornelia läser
D
Deckartips
Den döda zonen (Hieronymus)*
Den röda cirkeln
Du är vad du läser (Hans)
E
Emmas boktips
En annan sida (Petra)*
En textmissbrukares bekännelser
Errata (Malte)
Ett eget rum
Eva Guns läsdagbok
Ex libris Cia*
F
Finböcker, fulböcker och mittemellanböcker (Åsa)*
från pärm till pärm (Helena)
fröken bokmal
G
Geek Galaxy mer än bara böcker
Gemen och verserad (Pi)*
Girl Afraid
Gunnars deckare
H
Helenas böcker
Humaniorabloggen (flera recencenter med lite högre ambitioner)
I
Ikas ord 2.0
J
Jag skapar alltså är jag mer än bara böcker
Johanna och hennes böcker
K
Kamilla och Helene
Katafonteolog
Kitty Drew*
L
Lettura
Lilldjurets hemsida*
Lilith bokhylla
Linnea mer än bara böcker
Läsdagboken
M
Marikas bokdagbok
Michis böcker
min bokhylla (Malwa)
mina böcker
Moussa
Månskensdans mer än bara böcker
Mårtens bokblogg
N
Nittonde stolen (flera recencenter med lite högre ambitioner)
O
Ooofbok (ann-Sofie)*
P
pocketbloggen (Karin)
S
Saras betraktelser ibland om böcker!
Spectatia
Stellas bokblogg
T
The book pond
Theresans*
Tinas läslust
Tinglan mer än bara böcker. Samma layout som bokidioten
Trashonista
V
Vivi
LÄNKSAMLINGAR
bokringen
bokmärkt
Boksidan
CHAT/SNACK/COMMUNITIES
Boktips
Busluren
Boksnack
Bokhyllan.com
X-libris
SÖKFUNKTIONER
litteratursök
boksök
Ursäkta! Dråpliga ursäkter från verkliga livet
Ursäkta! Dråpliga ursäkter från verkliga livet
Mats Holm
Ja, ja. det blev ett litet besök på en liten bokrea till. Jag fick en kvart över i Finspång och såg den mest bedårande lilla bokhandel... och vips blev jag ett par böcker rikare.
Den här boken var verkligen kul. Tunn, snabläst men jag kommer att återvända till den. Förutom odödliga ursäkter (av typen den döde kom cyklande från höger) från ett flertal instanser (hur bortförklarar man att man parkerat i en korsning? Eller inte betalt biljett? Eller förlorat valet?) inleds varje kapitel med en sida, inte mer, om varför vi bortförklarar. En dag när jag känner mig mer seriös ska jag fundera på det. Stämmer det att kvinnor tenderar att bortförklara mer? Och män att bagetellisera mer? Att en del har ursäkten som livsstil? Kan man leva utan att be om ursäkt (och vill någn leva i närheten av en då?)
Köpvärd, läsvärd!
Mats Holm
Ja, ja. det blev ett litet besök på en liten bokrea till. Jag fick en kvart över i Finspång och såg den mest bedårande lilla bokhandel... och vips blev jag ett par böcker rikare.
Den här boken var verkligen kul. Tunn, snabläst men jag kommer att återvända till den. Förutom odödliga ursäkter (av typen den döde kom cyklande från höger) från ett flertal instanser (hur bortförklarar man att man parkerat i en korsning? Eller inte betalt biljett? Eller förlorat valet?) inleds varje kapitel med en sida, inte mer, om varför vi bortförklarar. En dag när jag känner mig mer seriös ska jag fundera på det. Stämmer det att kvinnor tenderar att bortförklara mer? Och män att bagetellisera mer? Att en del har ursäkten som livsstil? Kan man leva utan att be om ursäkt (och vill någn leva i närheten av en då?)
Köpvärd, läsvärd!